Idag har vi varit hos veterinären med Bebis-Pirayorna. Nej, det är inget fel på dem, förutom några lösa skruvar och en liten debark-operation. Usch, egentligen inget att skämta om, men tidigt i morse var jag beredd att betala dyra pengar för att få gjort en. *glor surt på pirayorna som sover kväll*

Vi var ute i god tid; dels är det en massa papper som ska fyllas i i samband med både spegling och märkning, men jag vet också att våra underbara veterinärer aldrig håller tiden. Efter mycket rännande hit och dit hade den stackars hårt prövade djursjukvårdaren samlat ihop alla pinaler inför ingreppen. Först måste pirayorna märkas så att vi inte kan fuska med lysningsresultaten. Secret var först och redan där stötte vi på patrull. Han skrek som en stucken gris stackaren och efteråt riste han på huvudet så att chipet flög ut. Märkaren bara stod och gapade. Detta hade hon aldrig varit med om tidigare! Så det var bara att sätta ett nytt chip och tacka gudarna för att vi inte hunnit fylla i några papper än. Resten av Bebis-Pirayorna märktes smärtfritt. Eller, ja nästan...

Vi fick vänta en god stund innan vi fick komma in till ögondoktorn. Även hon var försenad, med över 30 minuter. Tur för henne att hon är en av de bästa i landet! Ögonen på Bebis-Pirayor är små, och därför tog hon extra god tid på sig att studera dem. Det vet jag om, men det hjälper inte mot fjärilarna i magen. Hon tittade och tittade och sa till slut att piraya 1 var fri. Sedan gjorde vi om proceduren, med fjärilar och allt. Även piraya 2 var fri. Inför piraya 3 hade speldjävulen kommit över mig. Hade jag lyckats föda upp en hel kull utan fel på ögonen? Även piraya 3 var fri. Adrenalinet pumpade, pulsen ökade; skulle även piraya 4 vara fri? Länge och väl tittade hon. Hummade lite. Tittade igen. Nu blev jag nervös. Mera hummande.
- Han har en förändring på hornhinnan, det har de ibland när de är små, säger hon.
Hjärtat i halsgropen. Vad betyder det på ren svenska? Istället för att svara tittar hon i andra ögat. Länge.
- Jag får nog säga att han är fri, säger hon så.
Med tanke på att hon är en av landets mest ansedda ögonspecialister, som hellre fäller än friar, så kan jag vara lugn att jag inte behöver bekymra mig om de där ögonen. Men av ren nyfikenhet och ur avelshänseende kommer jag att uppmuntra mina valpköpare att ögonspegla kontinuerligt.

Imorgon ska vi ringa och berätta vem som ska ha vilken valp...

Ibland är Bebis-Pirayorna rysligt billiga och bortskänkes till bättre behövande. Som idag till exempel. Stressad som vanlig satte jag mig vid datorn för att skriva ut ett papper i all hast innan jag rusade till jobbet. Bebis-Pirayorna släppte jag ut så att de skulle få rusa av sig lite. Rätt var det är så hör jag dunsar och prassel inifrån badrummet. Efter att ha lyssnat ett tag tror jag mig veta att det är pedalhinken de släpar runt på.

Döm av min förvåning när jag kommer ut i hallen och såg en massa bitar av något som verkar vara en grön krukväxt i hela hallen och in i sovrummet. Glada skall hördes från badrummet och synen som mötte mig där är obeskrivlig!

I mitt hem råder kaos. Det kan jag nog leva med eftersom det är ett övergående kaos. Bebis-Pirayorna är definitivt en orsak till kaoset. Bebis-Pirayorna nöjer sig nämligen inte med att hålla sig i hagen, nej de måste vara med i händelsernas centrum. Dessutom rör sig Bebis-Pirayorna oroväckande fort. Exempelvis när man ska ta ut de stora hundarna på en liten kissrunda. Då tittar man sig förstulet omkring och konstaterar att Bebis-Pirayorna ligger och sover utströdda  lite här och var i lägenheten. Tyst kallar man till sig de stora och kopplar och går ut genom dörren. Men när man vänder sig om för att stänga dörren, så går det inte. Istället hörs ett förtvivlat tjut från en ledsen Bebis-Piraya som kommit i kläm. På två röda sekunder har den förflyttat sig från sovande ställning borta på puffen till att bli klämd i dörren. Helt otroligt! Inte ens de stora hundarna rör sig så snabbt.

Att ha Bebis-Pirayor i sitt hem är alltså inte helt enkelt. Förutom att de pockar på ens uppmärksamhet hela tiden och kräver tid och plats, så har de en fantastisk förmåga att vara överallt och ingenstans. Numera kan man inte bära alla fyra ner för trappan samtidigt, nu får man ta dem två och två och hålla väldigt hårt. För Bebis-Pirayorna vet vad som väntar där nedanför. Fullt ös medvetslös!

De sprattlar och ålar och vill bara ner. Väl nere i hallen så skingras de som frö för vinden och går till attack på livet. Ja, de går till attack även på andra saker; mina gardiner, min blommor på balkongen, hallmattan, skosnören, PET-flaskor, byxben, varandra, de stora hundarna...

Fast de stora hundarna är lagom roade av Bebis-Pirayorna. Soul smög sig på gamla Rumpan härom kvällen och pussade henne på nosen där hon låg. Rumpan for upp som en raket och visade alla tänderna. Numera hyser Soul en hälsosam respekt för gamlingen. Bebis-Pirayor har rysligt vassa tänder och de drar sig inte för att använda dem. Detta är något som husses fötter har fått erfara. Mig har de aldrig satt tänderna i, men husses stinkande 44:or hyser Bebis-Pirayorna en förkärlek för.

Att Stygg-Luna var första klassens satkäring, det visste vi. Hon är beräknande, nedrig, egoistisk och fruktansvärt framfusig. Jag trodde ändå att hon skulle vara trevlig mot valparna och visa hur man uppför sig, men icke! Om två Bebis-Pirayor har dragkamp om en leksak så tar Stygg-Luna den och gömmer, vanligtvis under köksbordet. Själv vill hon inte leka med den, hon vill bara inte att någon annan heller ska ha den. Om det sitter en Bebis-Piraya i famnen på någon så drar sig inte Stygg-Luna för att hoppa upp till vederbörande och lägga sig på Bebis-Pirayan. Stygg-Luna kan inte förstå varför alla blir så upprörda på henne hela tiden, och när husse inte är hemma måste hon klaga högljutt.

Bebis-Pirayornas mamma, min vackra Nova, är tillfälligt omdöpt till Ful-Nova. Redan när Bebis-Pirayorna bara var några veckor satte Ful-Nova igång att fälla. Inget konstigt med det, det gör alla valptikar. Jag visste vad jag hade att vänta mig. för hon tappade allt när Nixxa föddes.
Jag hade fel! Jag visste inte alls hur det skulle bli. För när de säger att en valptik tappar all päls och blir mager och anskrämligt ful, så menar de verkligen det. Min vackra Nova ser numera ut som ett vandrande skelett med VÄLDIGT gles päls. All underull är borta och det mesta av täckhåren också. På sina ställen är hon helt kal, bara några förskrämda täckhår som ligger över. Häromdagen ansåg jag att hon hade fällt färdigt och bestämde mig för att bada bort eventuella rester. Det skulle jag nog inte gjort! För min vackra Nova tappade nog lika mycket päls till. Hon ser inte klok ut och går alltså numera under namnet Ful-Nova. Till råga på allt så har vi inte gjort något vid hennes öron nu när hon har valpar, så de står rakt upp. De som ser henne tror antingen vi är dumma i huvudet som avlar på en så ful tik, eller så tror de att vi är djurplågare. Jag vet faktiskt inte vilket som är värst.

Hur som helst så ska Nova ställas ut på Sofiero i september, och då ska det inte stå Ful-Nova i katalogen, det ska jag bli man för!

... och lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag... Det är liksom ingen ände på städningen när man har fyra icke rumsrena 5-veckorsvalpar och en hysteriskt fällande valptik. Lägg därtill två nattlevande varelser av rasen chinchilla med spån i buren, så har ni nog bilden ganska klar för er. Vi bor ju dessutom i lägenhet, en lägenhet som vi har ansvar för och som ska lämnas i gott skick om vi inte vill bli ersättningsskyldiga.

Jag är ordningsam och noggrann av naturen och folk har ofta ifrågasatt hur jag klarar av att ha fyra hundar inomhus och jag är pedant. Varför måste man bo i en svinstia om man har hund?? Jag skäms på något vis inte över mina hundar och det har aldrig varit "synas men inte höras", men jag förstår inte varför man måste ha grushögar på golvet, sönderbitna strumpor och gamla kissfläckar på parketten bara för att man har valp/hund. Jag plockar helt enkelt upp efter mina hundar och dammsuger och moppar ett par tre gånger om dagen. Och det ÄR jobbigt, men det är det liv jag har valt och då får jag ta ansvar för boendesituationen också.

Min förmiddag har varit ganska hysterisk. Chinchillorna verkade ha haft party när jag kom ner i morse. Runt hela buren låg det spån och piller. När valparna hade vrålat i fem minuter, att de minsann också ville komma ner, så gjorde jag dem till viljes och sedan var det slut på friden. På hallmattan hade någon av de stora gjort en ordentlig pöl, och där hade jag lagt en handduk för att torka upp det värsta. Den fick inte ligga när länge. Soul hjälpte till att städa efter de stora grisarna och släpade ut den i vardagsrummet och kampade med sig själv. Eftersom hon passerade chilllorna på vägen så följde en försvarlig mängd spån med. Scoop hjälpte också till genom att tag i mattkanten och försöka vika ihop den. Secret och Spice skulle inte allt städa utan högg tag i varsin ände av knuten och hade högljudd dragkamp i hallen och vardagsrummet. I denna röra satte jag mig för att äta frukost. Under tiden hann mer spån förflytta sig från chillornas bur till spridda delar av mitt hem; de stora hundarna tog en försvarlig del med sig upp när de flydde från valparna, och valparna själva bets, slog, morrade och skällde som besatta. Till slut somnade de i alla fall och jag kunde plocka fram dammsugaren och moppen. Just nu sitter jag då härför att pusta ut och mitt hem är skinande rent. Åtminstone fem minuter till.

Nej, det är inte bofinkar som dansar på vår balkong, utan ett gäng valpar. Idag har det varit över 20+ och balkongdörren har stått öppen så vi inte skulle förgås i hettan. Det dröjde inte länge förrän Soul stod och vinglade på tröskeln ut till balkongen och snart hade hon fått sällskap av Scoop. Tillsammans utforskade de utemöblerna, grillen och blomkrukorna.

Vi kan bara konstatera att socialiceringsprocessen går alldeles utmärkt. Varje morgon vid sju börjar valparna tjuta hysteriskt i sin hage. Och det är inte mat det vill ha! Nej, de vill komma ner till vardagsrummet och leva loppan. Detta gäller för övrigt inte bara på morgonen - så fort de måste tillbringa tid i valphagen så blir det gråt och tandagnisslan. De vill helt enkelt vara där allt händer och även om de tillbringar stor del av sin tid med att sova, så är de i alla fall i händelsernas centrum. De små liven har för övrigt hittat sina egna favoritplatser att ta en tupplur på. Secret ligger gärna under eller bakom en soffa. I undantagsfall fungerar det att ligga bakom chinchillornas bur. Spice är fortfarande väldigt förtjust i hallmattan och har ganska ofta sällskap av Soul. Scoop däremot har under dagen funnit sig en alldeles ny favoritplats, och det är de stora hundarnas sovpuff. Eller, den var tänkt till de stora hundarna, men den enda som nyttjar den är Rupa. Nu har dock Scoop adopterat den och även Soul har vilat där. Secret utnyttjade den bara till att komma högre upp så att han kan kasta sig över sin syskon när de går förbi.

Så beskrivs många uppfödningar, däribland vår egen. Men vad menas då detta? Förmodligen betyder det olika för olika uppfödare. För en del betyder det att de har just en lite uppfödning i sitt hem. För andra betyder det att man har en större uppfödning, men att valparna varit inomhus/utanför valprummet mer än en gång när de levereras.

För oss betyder det precis vad det står, lite uppfödning i hemmiljö. Våra fyra vuxna djur var aldrig avsedda som avelsdjur till att börja med, utan som familjemedlemmar och tävlingshundar. Anledningen till att de är fyra är att vi tycker det känns fel att göra sig av med det som är gammalt och inte längre duger till. Våra hundar var visst mer familjemedlem än tävlingshund när det kom till kritan. Alltså bor alla kvar hos oss, med oss, inomhus.

När första kullen föddes, förvisso bara en valp, så var det självklart och nödvändigt att den skulle födas och växa upp hos oss, med oss. När Nixxa var gammal nog att träffa de andra hundarna så flyttade hon med ner i vardagsrummet när vi var hemma. Hon fick tidigt lära sig att flytta sig för dammsugare, moppar, skor, mostrarna och övriga djur i hushållet. Med andra ord uppfödd i hemmiljö.

Även denna kull är uppfödd i hemmiljö. Från och med tredje veckan har de varit med i vardagsrummet och köket. I början var de lite tveksamma till hala parkettgolv och att komma allt för lång från mamma, men nu knatar de runt på skilda håll och de ligger och sover lite här och var. En klar favorit är dock hallmattan. Här kan man både leka, sova och uträtta sina behov. Valparna rullar ihop sig intill hallbyrån och Höganäskruset och sover sedan gott där trots tumult som pågår runt omkring. Häromdagen hade jag burit ner dammsugaren och ställt den på hallmattan. Givetvis blev jag avbruten och dammsugaren kom inte längre än så. Valparna gick genast till attack och rev och slet i dammsugarsladden med sina små hajtänder. De skällde som små leksakshundar på den högst ovillige lekkamraten, och nästa stund har de somnat tätt tryckta intill dammsugaren. Mamma Nova låg bekvämt utsträckt på ett trappsteg en bit ovanför. Hon tyckte nog det var bekvämt att låta dammsugaren agera mamma.

Ibland måste man utsätta valparna för sådant som inte finns i det egna hemmet. Till exempel massor av folk och barn. Vi löste det hela genom att transportera alla valparna och Nova till min mamma på påskaftonen. Vi skulle fira att pappa fyllt år ett par veckor tidigare, och i våra köriga liv passade påskafton bäst. Valparna packades in i den nyinlöpta transportburen och Nova lastades in i andra halvan av bilburen och så bar det av. Inte ett pip hördes! Både valparna och Nova sov snällt hela vägen. På festen fanns bara den närmaste familjen, och däribland min systers två barn, 3 respektive 2 år gamla. Barnen är väldigt hundvana då de är uppvuxna med två sheltisar och de var så försiktiga när de hälsade på valparna genom kompostgallret. Valparna fick vara med om höga skratt och röster, massor av olika människor som lyfte upp dem i famnen. Gladare och frimodigare valpar får man leta efter! De sprang över golvet med viftande små svansar, trots att folk väsnades, de pussade hakorna och näsorna på de som lyfte upp dem, och de somnade sött när de fick komma tillbaka till mamma Nova. Så nu vet ni gott folk, ni som köper valp av oss, vad era nya familjemedlemmar varit med om innan de flyttade hem till er.

Man får se sig för när man har huset fullt med valpar. Rätt vad det är så har man dem precis bakom fötterna. Och man får tänka på var man sätter ner stolar och tomflaskor. Valparna är nyfikna som sjutton och jagar efter en med förvånande hastighet och viftande svansar. Ibland blir man av med en valp eller två. Trots att bostaden är ganska valpsäker, så hinner man tänka många tankar innan de är återfunna. Oftast har de bara blivit trötta och gått och lagt sig någonstans, bakom kruset i hallen eller bakom en soffa. Valparna verkar känna sig trygga var som.

I Uppfödarhandboken, i kapitlet som ska avskräcka folk från att bli hunduppfödare, står det att en kull valpar kan låta som ett gäng skrikande fiskmåsar. Jag har haft en vag uppfattning om hur det kunde låta, men idag har jag hört det på riktigt.

Efter de vuxna hundarnas morgonpromenad gick alla in i stora badrummet för att torka. Valparna sov gott i lådan och saknade inte sin mamma ett spår. När jag kom upp satte jag lite valpmat i blöt och satte mig sedan vid datorn för att uppdatera hemsidan. Straxt därefter hörs ömkliga gnyenden från valphagen och efter en stund stiger gnyendet till till ett ilsket crecendo. Några av valparna stäcker sina små nosar och tassar så långt ut genom gallret de bara kan. Så jag gick ner och hämtade Nova så att de små liven skulle få lite mat. En stund hörs ett förnöjt snuttande, men sedan hör jag hur valparna piper igen. Nova travar oroligt runt i valphagen och gnyr hon också, oförmögen att trösta sina bebisar. När jag vänder mig om för att titta på vad som står på, så ser jag återigen hur valparna hänger i gallret och sträcker sig ut mot transportburen PÅ VARS TAK JAG STÄLLT DERAS MAT! *dunkar huvudet i bordet* Kvickt som tusan slängde jag ut Nova och serverade valparna deras frukost. Nu har de ätit duktigt i en kvart, Secret har lekt och nu sover alla förnöjt i lådan. Nova står i trappen och väntar på att få komma in och städa.

Igår fotograferade vi valparna. Det blev inte bra. Inte nog med att valparna inte ville vara stilla, vi har en kamera som bara tar bra bilder om föremålet i fråga är stilla. Jag hatar min kamera! Det har jag alltid gjort. Den tar lång tid på sig från det man trycker av tills dess att den faktiskt tar fotot. Blixten är väl det största problemet. Inställningen för rörlig bilder gör att bakgrunden blir alldeles mörk och föremålet man fotar blir alldeles för ljust. Byter man inställningen som blir ljuset perfekt men föremålet alldeles suddigt om det rör det minsta på sig. *suckar* Till råga på allt så har vi fått sirap i datorn så hemsidan blev inte alls uppdaterad.

På bara ett par dagar händer det massor av saker med valparna. I början av veckan tvekade de att gå ut i rummet när grinden var borta och idag mötte jag Fyran just som han skulle ge sig på trappan ner till bottenvåningen. *flämtar av fasa* Nu gäller det att stänga överallt så inga valpar kommer på avvägar. För bara några dagar satt jag, på nya uppfödares vis, och undrade om valparna var normala eftersom jag upplevde att de gick dåligt. Idag har jag fått bygga ut valphagen så att de får plats att springa ordentligt, för nu går det undan. 
De senaste dagarna har valparna börjat komma mot en när man kommer in i rummet. Även om de ligger och sover, så vaknar de och kommer fram med viftande svansar. Helt enkelt bedårande!