Agilitynördar är ett sällsamt släkte. Vi tar liksom alla tillfällen i akt för att få träna lite eller umgås med andra nördar. Många kan nog hålla med mig om att vissa personer hade man aldrig blivit vän med om inte agilityn först och främst knutit oss samman. Förr eller senare så tar liksom samtalsämnet agility slut och man tvingas prata om annat under långa mörka bilresor, allt för tidigt på morgonen. Och då upptäcker man att man har så mycket mer än agility gemensamt.

I mitt liv har ordet nörd alltid haft en så negativ klang. Därför höll jag på att få spel när fritidsbarnen satte igång att kalla varandra nördar och skratta och tramsa om saken. Jag besinnade mig och ställde frågan:

- Är det verkligen så trevlig att kalla någon nörd?

- Vadå? Nörd är väl inget fult ord? fick jag till svar.

- Vad betyder nörd då? Och hur är man då, om man är en nörd? undrade jag och målade upp bilden för min inre syn, den tvättäkta nörden från amerikanska filmer.

- En nörd är någon som är superduperintresserad av något, och väldigt duktig, löd svaret.

Hm, där ser man. Det svaret var det sista jag förväntat mig. Ibland är barn så kloka! I'm, an agilitynerd - and I'm, proud of it!!!

Jag och mina nördvänner har skaffat oss ett (ny)gammalt fredagsnöje. Vi träffas på Hässleholm Hundcenter några fredagar under hösten och tränar tillsammans. Eftersom jag tränar så många pass under veckan ändå så är jag inte med just för träningens skull, utan för chansen att få umgås med likasinnade. I fredags var det första gången för den här hösten och det visade sig bli agilityfest. De som inte körde bil drack ett glas rödvin och vi andra fick nöja oss med Cola. De salta pinnarna fick dock alla äta. Efteråt käkade vi god pasta som Jonas hade lagat åt oss och klockan hann bli midnatt innan vi bröt upp. Jag hade gärna suttit kvar längre, men det var en tidig jobbedag på lördagen och klockan var redan på tok för mycket. Men på fredag är det dags igen. Vi konstaterade att även om vi är lite märkliga och nördiga så finns det sämre saker man kan göra en fredagkväll.

Efter allt för få timmars sömn var det dags att kliva ur den varma goa sängen och sätta sig i en kall bil. På förmiddagen skulle vi coacha elever som gjorde debut på banan och på eftermiddagen skulle husse tävla med Myzzli.

Förmiddagen blev lika hektisk som den brukar vara när man ska coacha, filma och finnas till hands. Alla skötte sig storartat och det ska nog bli agilityförare av detta gänget också.

För husse var detta absolut sista chansen för den här säsongen att få Myzzli klar för klass 3. Och han lyckades till hälften i alla fall. Starter och slalom är deras två akillehälar och det var givetvis två starter och slalomingångar som inte passade dem. Starterna löste sig trots att Myzzli inte satt kvar. Slalomet i agilityklassen klarade sig på grund av en teknikalitet, även om husse dömde fem fel på sig själv. Det var en ryslig tur att han körde på ändå eftersom han vann klassen och fick sin sista pinne.

I hoppklassen hade han inte lika stor tur, där blev det fem fel och ingen pinne.

Hösten symboliserar för mig ett avslut men också början på något nytt. Jag är en sådan person som gillar att ruta in och kategorisera för att känna att jag har överblick och kraft nog att ta mig igenom den otroliga massan av göromål och aktiviteter som kallas för LIVET. Att göra ett avslut betyder inte att det är slut för evigt, även om det ibland blir så.

Förra helgen var det dags för den årliga tävlingen på Sofiero. Tyvärr var det nog slutet på en era då det inte blir något Sofiero till nästa år, kanske aldrig någonsin mer. I 33 år har utställningen arrangerats i slottsparken och jag har deltagit i åtminstone 10 år.

Sheltisarna ställdes i en ring bara en bit bort men jag hade inte anmält någon eftersom jag räknat med att båda tikarna skulle vara parade vid det här laget. Men det är de ju inte...

På agilitybanan gick det sådär. På morgonen var det så blött av dagg i gräset att jag inte vågade springa på i nerförsbacken. Och då blir resultatet inte så bra. I hoppklassen nollade faktiskt båda, även om Skrutt var långsammare än Spice på grund av en miss. banan var snabb och vi var inte de enda som nollade så...

Jag måste erkänna att jag är lite trött på att tävla nu. Det har varit ett långt tävlingsår och många lopp har det blivit. Min kropp är inte heller i tip top kondition just när jag experimenterar med nya mediciner. Det händer konstiga saker i min kropp och den känns trött och osamarbetsvillig. Jag har känt de senaste tävlingarna att jag faller tillbaka till gamla (och inte så bra) handlingsmönster när jag inte hänger med. Förhoppningsvis har det rätat upp sig till nästa säsong börjar.

I lördags tävlade jag den sista inbokade tävlingen för säsongen. Eventuellt blir det någon mer beronde på hur det blir med tikarnas löp och eventuella valpar.

Vi började dagen med lagklass och det gick inte så lysande - hela laget blev diskat eftersom ingen av oss kom imål. I agilityklassen var vi inte ett dugg bättre, där fick vi ihop 25 fel och kom sist. Tack och lov är vi redan klara för SM och slipper bekymra oss om fler pinnar.

I de individuella klasserna satsade jag friskt i hopp om att få ihop mer poäng till Årets Agilityhund. Det gick väl sådär med det. Agilitybanan var av modell spring-tills-du-kräks, och det var inte långt ifrån att jag gjorde det. Med Spice höll handlingen med nöd och näppe, och till Skrutt fick jag tänka om och uppfinna efter hand. Det räckte till en 3:e plats, och en 7:e för Spice.

Hoppklassen var mer min typ av bana och Spice satte den fint. Men hur jag än vänder och vrider på det så ÄR Skrutt snabbare än mig och det finns gånger jag inte har någon lösning på handlingsproblem. Som efter den långa tunneln i hoppklassen. Då får man helt enkelt chansa. Och då blir det som det blir.

Nu är det som sagt slut med tävlingar på ett tag och vi ska ägna oss åt lite annat. Förhoppningsvis lite valpar, men den som lever får se!

Idag säger vi grattis till vår underbara MYzzli som fyller 2 år!

Eftersom tikarna fortfarande inte har behagat börja löpa så anmälde vi hastigt och lustigt Myzzli till Trelleborg. Och eftersom vi fått och betalt fakturan från England så trodde vi att varorna skulle landa på Linnégatan senast fredag, så därför släpade vi med oss butiken också. Tyvärr kom det ingen låda men har man lovat att sponsra så har man. Tidig morgon blev det och urusel business men vi hade i alla fall tur med vädret.

När det var dags för Myzzli att tävla så gick det sådär - två disk. Så hon är fortfarande klass 2-hund.

Vi avslutade dagen med att åka till svärföräldrarna i deras husvagn på Skateholm. Efter en mumsig middag med glass till efterrätt gick vi ner till stranden för att hundarna skulle få rasa av sig. Vågorna gick höga och Skrutt var i extas, de andra hakade på. När jag ser dem rasa omkring sådär - glada och fria - så blir det alldeles varm i mattehjärtat.   

På söndagen fick vi sovmorgon innan vi åkte ner till klubben för att tävla klubbmästerskap. Vi var inte många men det gjorde inte konkurrensen mindre.

Jonas Erlandsson var inbjuden att döma och han hade ritat springiga och flytiga banor som var grymt långa. Tyvärr var inte gräset klippt på ett tag så det var inte helt lätt att springa.

Efter den inledande hoppklassen hade alla mediumekipage nollat och Skrutt låg i ledning. Myzzli hade några missar men var helt klart med i matchen då smallresultaten var mer spretiga.

Agilityklassen var en riktig dräpare där det inte fanns en enda andningspaus. Spice nollade igen men Skrutt fick en femma på balansen. Men eftersom de andra fick fel eller diskade sig så slutade det med att Spice vann och Skrutt kom 2:a i medium.

I small hände lite allt möjligt och Myzzli blev minsann 2:a trots rejält slalomstrul.

På lördag är det dags för Sofiero, en av årets höjdpunkter. Förutom att tävla så hoppas jag se vackra shelties i utställningsringen samt hinna med lite shopping.

Usch, vad det börjar bli mörkt på kvällarna nu! Jag gillar hösten på många sätt men just detta tidiga mörker har jag svårt för.

I fredags, efter att jag hade jobbat sent, styrde vi kosan till Öland. I mörker. När vi kom fram satte vi upp tältet. I mörker. Sedan bar vi in packningen i rummer. I mörker. Och sedan rastade jag hund. I mörker. Ute i Ölands djungler finns det inga gatlyktor.

B&B:t som vi bodde på var jättemysigt och vi hade ett stort rum för oss själva med härliga sängar. Det låg bara ett stenkast från tävlingsplatsen och det var bekvämt att kunna rasta hundarna på vägen dit. Det trista var dock att hundarna blev fullkomligt nerlusade av små kardborrar som satt som berget och fick plockas bort en och en.

Trots välorganiserade tävlingar så blev dagarna väldigt långa. På lördagen beräknades klass 3 inte starta förrän vid 13.30 men jag var på plats redan på morgonen för att titta på Skrutts bror Nisse. Nisse tog ytterligare en pinne i hopp men tyvärr ingen i agility som han behöver. Jag ser en Skruttkopia när jag tittar på honom - han uppför sig precis som Skrutt gjorde när han tävlade klass 1. Just då kan man bli lite galen men trösten är att det ordnar upp sig så småningom.

Individuellt har jag väl inget att skryta om. Myzzli misslyckades i båda sina klasser och det blev inga pinnar till henne. Spice var den som lyckades bäst med en 4:e plats i hoppklassen, vilket var helt osannolikt med tanke på att det var en springbana. Skrutt har varit på rakethumör hela helgen och accelererat som en galning så fort han fått chansen. Tyvärr gasade han lite väl mycket i både hopp och agility och såg sig inte riktigt för och missade mina signaler. Så det blev disk.

På söndagen var det enbart lag och alla i laget var på plats. Att ta den sista pinnen var det som gällde. Förtsa agilityklassen diskade sig alla i laget utom Spice eftersom jag valde att inte starta henne utan istället spara på krafterna.

I hoppklassen gasade vi satan och jag upptäckte att jag valt helt fel handlingstaktik för Skrutt. Vi kom imål felfria men med en ganska dålig tid med tanke på hur fort han sprang. Min båda lagkompisar satte också varsin snabb nolla och jag var i valet och kvalet om jag skulle starta Spice. Men jag tyckte lite synd om henne, att hon blivit uppvärmd för två lopp men inte fått springa. Så vi startade. Och tur var väl det för hon fick en bättre tid än Skrutt!

Precept Power Pack vann med minsta möjliga marginal och fick sin sista pinne - nu är vi klara för SM 2014!

Vi valde ändå att starta i de två sista klasserna och lyckades ta en pinne till. Bra att ha kanske?

Nu ser i alla fall jag fram emot en tävlingsfri helg för egen del förutom ett trevligt klubbmästerskap. Husse ska dock tävla med Myzzli i Trelleborg i hopp att plocka de där två förargliga sista pinnarna.

Efter helgens bra tider på på aningen mer europeiska hoppklassbanor drabbades jag av hybris och revanchlusta efter den katastrofala landslagsuttagningen - och anmälde mig till uttagningen av WAO i december.

WAO går i Italen i maj och man tävlar i fler storleksklasser än i Sverige och en massa olika klasser. Vet inte vad jag gett mig in på eftersom jag är världssämst på Snooker och allt annat där man måste tänka strategiskt, men jag får väl ta privatlektioner av någon som kan.