I söndags åkte jag till Vallensbaek för att springa 16 lopp, trots feber och hosta. Idioti kan man tycka men det är vi agilitynördar i ett nötskal. Jag hade verkligen sett fram emot att tävla i Danmark och eftersom jag jobbat och hållit kurs hela veckan så orkade jag tävla också tyckte jag. En sanning med modifikation kanske men jag överlevde. Startfälten var små och jag sprang i varje klass, svetten forsade och jag var glad att det inte gick att få ihop banor på 200 meter i hallen.

Spice var först ut i seniorklass. Enda deltagaren i medium men man måste komma imål för att vina och få pris. Spice har vare sig tränat eller tävlat på hur länge som helst så målet var att bara komma imål. De två första hoppklasserna nollade hon, i första agilityklassen fick hon fem fel på bommen och i sista klassen blev det kaos och disk. Men hon hade roligt och det var kul att köra henne.

Efter seniorerna var det dags för klass 3. Banvandring i sju minuter för samtliga startande, alltså skulle jag tänka för tre hundar samtidigt. Banorna var inte i närheten av hur klass 3 ser ut här hemma och det var väl kanske tur med tanke på banvadringstiden. Jag fick inte heller mycket vila mellan hundarna då funktionärerna är grymt effektiva. Inroparen jagade en in på plats och banorna höjdes och byggdes om på nolltid. Jag hade i snitt fem hundar mellan Yippie och Steppa och sedan ytterligare knappt åtta till Skrutt. Jag sprang hela tiden.

Men det var såå värt det! För även om konkurrensen inte var jättestor så är det ändå skönt att sätta ett bra lopp och vinna. Man behöver det ibland. Och priserna i Danmark gör det liksom värt att vinna. Väldigt lite hundsaker (inte en rulle bajspåsar så långt ögat nådde) men desto mera alkoholhaltiga drycker eller andra praktiska attiraljer och allt var väldigt användbart.

Förutom att man får rosett när man tar cert så får man även en flaska bubbel utöver ordinarie priser. Blir man dessutom champion så får man att speciellt championatspris. På den punkten har Sverige en hel del att lära.

Det blev en hel massa priser med hem. Spice vann tre lopp, Skrutt vann två lopp, Steppa blev 1:a och 2:a med cert och Yippie fick en tredjeplats. Den placeringen hade kunnat bli mycket bättre om inte matten fått hjärnsläpp efter balansen och glömt vilket handlingsalternativ som gällde...

Även om priser inte är allt så tycker jag det är trevligt med fina priser när man väl placerar mig. Men det jag är speciellt nöjd med är att vi presterade bra och körde bra agility. De missar som blev var inga stora grejor. Några svängar som blev vida därför att hundarna hade svårt att få fäste på mattan om man ville svänga snävt. Steppa kämpade lite med hopphöjden vilket gjorde att jag inte vågade svänga henne för häftigt. Men över lag är jag nöjd och det känns skönt att avsluta säsongen positivt. Nu är det bara Lotuscupen kvar, vilket jag ser väldigt mycket fram emot, och sedan blir det vintervila och förhoppningsvis lite valpar.

Som några av er säkert noterat så har jag inte bloggat om Lagchansen. Det finns liksom ingenting att skriva. För jag var så fruktansvärt besviken. Av 8 klasser tog vi oss igenom 1. Resten disk. Ingen skugga ska falla över mina lagkamrater. Det var inte de som var problemet. Men jag undrade verkligen vad det var för fel på mina egna hundar. De uppförde sig som om de aldrig hade tävlat tidigare och ju mer jag försökte vara tydlig, desto värre blev det. Jag åkte hem med en väldigt dålig känsla och träningen veckan efter gjorde inte saken bättre.

I lördags coachade vi elever i Svedala hela dagen. Kändes skönt att på bekräftat att man inte är lika dålig instruktör som förare. Inga pinnar men väldigt mycket fin agility. PÅ söndagen var jag anmäld till tre gånger klass 3 i Nutrolin Arena och jag var ytterst tveksam till om jag skulle åka. Det kändes inget bra. Men samtidigt är jag inte den som bara ger upp. Och stackars Skrutt hade inte fått tävla på ett tag, så jag åkte lite för hans skull.

Och det var väl tur! Jättetrevliga banor och Skrutt var som vanligt en fröjd att springa med. Två fina felfria lopp med placering topp 5 och en disk som var mitt fel.

Steppa föll på sin absoluta svaghet i första klassen, inte mindre än fem hinder i raken skulle tas från baksidan. Det gick inte. Andra kassen var en riktig rysare där ekipage efter ekipage diskade sig. Det blev en härlig stämning när det inte längre handlade om vem som skulle vinna utan vem som skulle klara banan. Alla hejade och led med dem som diskade sig precis på slutet. I den klassen gick Steppa som en dröm och kändes jättehärlig. Tyvärr hade jag förbisett en svårighet på banvandringen, men Steppa är inte en hund som tar egna initiativ så jag såg inte den fällan. Men Steppa gick rakt i den med bara några hinder kvar.

Känslan i det loppet slår alla pinnar och cert i världen. Jag åkte hem med en fantastisk känsla och det känn toppenkul att åka till Danmark om två veckor.