Året 2015, vad ska jag säga om det? Ett väldigt omtumlande år rent privat, sånt som man inte berättar om hur som helst. Jag är så glad att jag har min flock, min klippa!

Allt har ju trots allt inte varit skit, ibland lyckas jag glömma mina problem mest tack vare hundar och träningskompisar. Det har varit många sköna stunder också och jag har skrattat mycket. Jag har inte bloggat så mycket som jag brukar och därför är det svårt att göra min vanliga omfångsrika årskrönika. Men jag ska ändå göra ett försök att sammanfatta 2015.

I början av året väntade vi två valpkullar men tyvärr blev det bara en. Steppa och Zting föddes i februari och Myzzli var som vanligt en underbar mamma. Mer än vad man kan säga om pappa Skrutt som äcklat vände på klacken och gick där ifrån första gången han träffade dem. Efter mycket velande bestämde jag mig för att behålla Steppa och Zting flyttade till Norge där han har det så bra. Båda två har påbörjat sin agilityträning och det finns goda förhoppningar om att det kommer att gå alldeles utmärkt för dem på banan. Zting har också lyckats bra i utställningsringen där han bland annat blev BIM på en stor valputställning.  

Spice gick som sagt tom trots flera bra parningar. Efter en seg säsong med rivningar och långsamma lopp så fick jag en förklaring - hjärtmuskelinflammation. Efter en månads vila så var värdena bra igen, vilket tyder på att hon varit sjuk ett bra tag innan de första proverna togs. Tyvärr var det inte så många hopplopp kvar på säsongen för att ta de två pinnar hon saknar. Orken och drivet var inte vad de borde efter att ha vilat en månad samt varit sjuk i gud vet hur många månader innan dess. Vi får se om hon hinner ta de sista pinnarna innan kvalperioden är slut.

Hur som helst så är ju laget kvalat med både Skrutt och Spice.

Under tiden Spice var konvalecent passade vi på att syssla lite med vänstervarv. Innan vi visste att hon var sjuk så ställde jag henne på Malmö Int, där hon blev bästa veterantik med CK och sedan BIM-veteran. Inofficiell har hon blivit BIR och BIR-veteran på samtliga utställningar.

Med Skrutt är det som vanligt allt eller inget. Disk eller placering, det finns liksom inget mellanting. Det bor ett monster på balansens kontaktfältet säger Skrutt och hoppar över i princip vart enda ett. Grymt frustrerande när han på träning har 98% träffprocent. På SM tog han det faktiskt men bommade slalomingången i hoppklassen. Helgen innan SM var vi Danmark och där var han outstanding. Nollade 5 av 6 lopp, blev dansk och internationell agilitychampion, tog ett hoppcert och var ett ynkligt missförstånd ifrån ett hoppchampionat.

Yippie debuterade i Kalmar och lyckades ta sin första pinne. På Wasahoppet tävlade jag henne och vi var felfria i 5 av 6 lopp och vi tog pinne i alla. Sedan har husse tävlat henne själv till diplom i både hopp och agility innan de flyttade upp i klass 2. Där har det inte gått jättelysande, mer än en hoppinne.

Myzzli är ju liksom Myzzli. Någon pinne har det blivit och hon var till och med nära ett cert, bara 50 hundradelar ifrån.

Miza hänger bara på, hon älskar vår livsstil! Hon har glassat runt på hotell och tävlingsplatser och varit med på kurs och minglat. En bra träningskväll för henne innebär några tunnlar och balanser, sedan är hon nöjd.

2015 har varit vårt mest framgångsrika kursår hittills. Förutom att terminskurserna var proppfulla så har vi haft fullbokade helgkurser både vår och höst samt en innehållsrik sommarkurs. Stort tack till alla som gett oss förtroendet att coacha er!

2016 fortsätter i samma anda. Vårens helgkurser är fulla och planerna på sommarkurserna börjar ta form. Vårens terminskurser håller jag på lite till.

Mina två hjälpredor på kurs

Tävlingsmässigt har jag inga mål för 2016. Jag har ingen aning om hur mycket jag kommer att tävla, tävling har ingen prioritet i mitt liv just nu. Jag kommer inte att landslagssatsa, vare sig på WAO eller EO. Jag skulle vilja vara med på Sheltie-VM nästa vinter, men dit är det långt. Om Steppa blir bra nog så kommer hon att debutera i augusti och innan dess vill jag hinna ställa ut henne lite.

Och kanske, kanske blir det någon valpkull till nästa höst.

Finaste Steppa har hunnit bli 10 månader. Hon har vuxit till sig rejält i kropen och har tjock och blanksvart päls. Förhoppningsvis ska jag ställa ut henne på Malmö Int. i mars. Hon är en väldigt rolig hon med stor personlighet och mellan varven driver hon mig till vansinne. Om Steppa inte är med på noterna så kan ingen godisbit i världen få henne att ändra sig. Agilityträningen går framåt, vi lägger mycket tid på att bara suga rakt fram. Det är svårt och inte något jag behövt göra med någon av mina tidigare hundar, där är hon väldigt lik sin mor. Slalom och kontaktfält är påbörjade så smått och hon har förstått båda ovanligt snabbt. Annat blir det väl när man ska komma med fart. Jag har planerat in några blåbärstävlingar i februari och mars för att stämma av formen och se hur hon reagerar på miljön. 8 månader blir hon i augusti och då hoppas jag hon är redo att tävla så att vi kan använda nästa vinter till att finslipa.