Ingens liv går som på räls. Att inbilla sig det är dumt. I dagens samhälle är Instagram och Facebook den redigerade verklighet vi lever i. Man väljer själv hur mycket eller lite av sig själv man vill dela med sig av. Men vi alla gör det, mer eller mindre. Bilder med glada barn, lyckliga hundar, viktminskningsbilder och matbilder swishar förbi i flödet dagligen.

Jag var själv en sådan som Vågade Vägra Faceboook. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att gå med men Facebook har revolutionerat mitt liv. Jag kan hålla kontakt med folk, skapa kontakt med människor jag aldrig skulle ha fått kontakt med annars. Jag kan skapa grupper för min kunder och elever och jag kan lätt kontakta dessa. Jag gillar det.

Idag får man veta saker fortare på Facebook än i verkligen livet.

- Har du hört att ....

- Ja, jag läste det på Facebook igår.

Tyvärr är inte Facebook bara för glada nyheter, det är också en grogrund för illvilligt skitsnack. Det är inte så kul när man blir drabbad. När man redan brottas med en kris så vill man inte att halva Sverige ska snacka om det i skymmundan på Facebook eller skriva kryptiska statusuppdateringar som skulle kunna vara riktade mot någon person.

Just nu befinner jag mig i en kris och det jag skriver om drabbar mig. Det som händer är inte allmän egendom, även om det genom Facebooks försorg har blivit det, och jag har valt att bara berätta för dem som frågat eller står mig riktigt nära. De som behöver veta, vet.

Hur man hanterar en kris är så olika. Jag bryter ihop och kommer igen. Jag sitter inte hemma på kammaren och tycker synd om mig själv, jag agerar. Jag stångar pannan blodig tills jag hittar en lösning.

Att leva i en kris är jobbigt. Vardagen måste fortfarande fungera och man har ett jobb att sköta. För att orka så måste man få ta paus ibland, vila sig från det jobbiga för att orka komma igen.

För mig har träning, tävling och kurs varit mitt andningshål. Många anser att om man orkar hålla tempot uppe som jag gör så kan det ju inte vara en speciellt stor kris. Att jag har fortsatt att träna och tävla sticker i ögonen på många, att jag inte är tillräckligt ledsen för att de ska ge mig några sympatier. Några har till och med slutat hälsa och möter inte min blick. Mina inlägg på Facebook gillas inte längre av de personer som alltid gillat innan. Kanke en petitess. Men det märks.

Hur som haver. Jag fortsätter med mitt liv och tävlar så mycket jag kan. Numera hålls jag i klass 1 med Steppa och jag har så roligt! Stämningen i klass 1 är så gemytlig och jag bryr mig inte ens om hur det går på banan. I klass 1 får man nämligen vara jättenöjd även om man blir diskad. I klass 3 får man inte vara nöjd ens om man vinner.

Steppa har utvecklats otroligt mycket även om hon har lite kunskapsluckor. Det är nämligen vissa saker som fröken Steppa inte vill lära sig. Men vi får jobba vidare i vinter och hoppas att det löser sig.

Igår var vi i Råådalen och tävlade fyra klasser. Tempot ökar för varje tävling och självständigheten också. Vi inledde med att vinna hoppklassen, en halv sekund före brorsan Flash. Det var sista pinnen i hoppklass. Jag hade tänkt ta sista pinnen i agilityklass också, men det tyckte inte Steppa. Vi fick en dum vägran i första men satte ett snyggt RC. I andra gjorde vi allt rätt förutom att Steppa titta efter mig på bommen och blev tvungen att hoppa av. Mitt fel alltså. Sista hoppklassen vann vi också, så nu ska vi nog sikta på diplomet.

Nästa helg är det årets sista tävling, klass 1-2 i Ronneby och Karlshamn. Jag ska tävla Yippie också som är tillbaka efter skadan. Meningen är att hon ska ta sista pinnen i agility 2 och bli uppflyttad. Vi får väl se hur det går, Yippie är laddad till tusen.