Dygn 21 är en viktig höjdpunkt i en valps liv. Ute i det vilda är det på 21:a dygnet som valparna lämnar lyan för första gången. När jag ser dem kravla omkring i hagen så kan jag knappt fatta att det bara är tre veckor sedan de var fullkomligt hjälplösa. Nu går de på ganska stadiga ben och har för första gången fått äta riktig mat. Jag har byggt ut komposten kring valplådan så att de har fått mera utrymme och Miza kan får mera avstånd samtidigt som hon ändå är hos dem. Valparna klarar sig glatt långa stunder när Miza är ute eller chillar på soffan en liten stund. Har de bara fått mat så klarar de sig själv. Häromkvällen blev det dock ett litet missöde när vi släppte ut Miza för kvällsrastningen. Miza hade knappt hunnit ut förrän det började morras, skällas och pipas något förfärligt i lådan. Det var inte förrän Miza kom in igen som vi fattade att valparna var vrålhungriga. Vi filmade en snutt, för de lät så vansinnigt roligt.

Veckorna rusar på med farlig fart även utanför valplådan. Vi har tre kurser i veckan och snart börjar tävlingarna. En längre tid har vi planerat att verkligen ta tag i trädgården och göra den färdig och tävlingskalendern har varit på vår sida. Men vad hjälper det med lediga helger när det regnar, stormar och snöar? Denna helgen är verkligen sista chansen att få allting klart innan kalendern murar igen. Och valparna kommer att kräva allt mer tid ju äldre de blir.

Men idag har vi faktisk haft tur med vädret. Även om det kom en åskknall och det regnade en stund så har vädret varit bra och stundtals riktigt varmt. Så trädgården har vi kommit en bra bit med, imorgon tar vi det sista och sedan är det klart. Det har inte varit någon lätt match och jag har till och med ont i naglarna.

I valplådan börjar det hända grejjor. Båda två har öppnat ögonen nu och är ganska rörliga. Hanen kan nästan gå ordentligt och tiken är inte långt efter. Till nästa helg är det nog dags att öppna lådan och se lite mer av världen. Jag längtar tills de blir lite större och kan följa med ut i trädgården.

Tiden går fort när man har roligt. Tänk att lilla Myzzli redan har hunnit bli 6 månader!

Myzzli är verkligen en otroligt positiv hund som bjuder på många glada skratt och upptåg. Och jag har aldrig haft en hund som har så mycket busstreck för sig. Ingenting är heligt för Myzzli!

Men söt är hon.

Agility träningen går framåt och hon tycker det är jättekul. Utställningssäsongen närmar sig och Myzzli ska få vara med på ett par stycken.

Påskhelgen har varit rolig, avslappnad, trevlig och mycket mer. Det känns faktiskt helt okej att jobba imorgon. Annars brukar jag vara fristrerad över allt jag inte hunnit med under helgen men idag känner jag mig faktiskt färdig. Inget mer på listan som absolut måste åtgärdas de närmaste dagarna.

På skärtorsdagen var jag ledig från jobbet. Ändå var jag uppe med tuppen för att väga valparna och förbereda för en strid ström av fikagäster som var inplanerade på dagen. Det var verkligen jättetrevligt, men till slut hade alla gått och jag kunde ta tag i helgens största projekt - trädgården. Denna trädgård och alla projekt som egentligen skulle påbörjats förra helgen, men vädret blev så dåligt att vi inte kunde vara ute. Nu blev vädret dåligt igen och vi har fortfarande inte direkt fått gjort något mer än småsaker. Men många bäckar små...

Tidigt på långfredagens morgon smög jag och Spice ut från sovrummet för att åka till Gåsahoppet. Jag kan säga att Spice var mycket glad över att få ha mig för sig själv.

Klass 3 medium var klar strax efter lunch och jag kunde åka hem igen. I agilityklassen gick vi runt felfritt vilket gav både SM-pinne och poäng till Årets Agilityhund. I hoppklassen blev vi diskade sedan vi (läs Spice) missade en mycket enkelt passage i den annars svåra banan.

På påskaftonen hade vi sovmorgon och jag hann äta frukost ihop med husse innan det var dags att åka. I gengäld var vår gick vår sista klass sist på dagen. I agilityklassen räckte vår prestation till en fjuttig 14:e plats. Då hade vi också blivit tilldömda fem orättvisa fel för en vägran. Jag förstår att alla domare inte dömer lika och de har lite olika syn på vad som är vägran, men en och samma domare får gärna visa lite konsekvens tack!

Banorna under helgen var mycket utmanande och ett nöje att springa. Underlaget i hallen gjorde såklart sitt till. Den i särklass tråkigaste banan var lördagens hoppklass. Jag nollade med Spice och det räckte till en 22:a plats och det var gott om ekipage som hade betydligt sämre tid. Mitt resesällskap och jag konstaterade när vi sprungit att vi lika gärna kunde åka hem, för några plceringar skulle det inte bli tal om. Så vi kom faktiskt hem i tid och kunde fira påsk.

På påskdagen var det återigen dags att gå upp tidigt. Frusit hade det gjort och bilen bara vägrade att starta. Efter många om och med kom vi iväg och var framme alldeles lagom till ombyggnaden av agilitybanan. Åter igen en utmanande och rolig bana. Tyvärr får Spice ta på sig disken i det loppet. Balansen stod som hinder 17 och hon passade på att missa hela kontaktfältet fast att jag var där. Och innan jag visste ordet av så hade hon rusat iväg och tagit ett annat hinder.

Innan klassen startade passade jag på att dubbelkolla mina startnummer. Eftersom jag ändå skulle få vänta en bra stund på att banvandra så passade jag på att slötitta lite på listorna som visade vilka ekipage som låg bra till inför finalen som skulle gå senare på dagen. Döm av min förvåning när jag hittade mig och Spice på kvalplats. Jag visste inte hur det hade gått till, men där stod det svart på vitt. Så jag bara kände att det var nödvändigt att ta mig runt i agilityklassen. Och istället blev det en disk.

Innan hoppklasserna skulle starta så skulle man köra finalerna. Det var minst sagt rörigt; listorna tog tid att uppdatera och small han köra och mediums bana byggas innan vi fick besked om vilka som gått till final. Och tro det eller ej, Spice och jag kom med. Jag hade trott att de skulle bygga trevliga och publikvänliga öppenklassbanor. Men så var inte fallet. Finalbanorna var minst lika svåra som de officiella treorna, så det var bara att kriga på. Jag hade en fantastisk känsla i kroppen hela loppet igenom och jag är så stol över oss båda två. Tyvärr räckte det "bara" till en 4:e plats, men jag är så himla nöjd!

Den avslutande hoppklassen var en riktig dräpare. Startfältet hade tunnats ut och många åkte hem så det var svårt att hänga med i startordningen. Spice skötte sig väldigt fint och vi klarade av många av våra svagheter. Precis på slutet skulle man skicka hunden på en dold tunnelingång och Spice for iväg som en torped. Problemet var bara att jag mötte henne på andra sidan tunneln. Jag skickade in henne igen och hon gjorde om samma sak. Till slut tog hon den, men då hade vi fått tio fel och tidsfel.

När vi äntligen hade packat allting och gick för att hämta bilen så ville den givetvis inte starta. Så jag fick hämta hjälp och den ville ändå inte starta. Vi höll på hur länge som helst innan den gav med sig. Sånt gör mig bara galen!

Dagen idag - annandagen - har tillbringat på soffan, vid datorn och i valplådan. Jag har fått gjort en hel massa trots att jag slöat och slappat rejält. Valparna är så mysiga att lyssna på när de snuttar på sin mamma eller ligger själva och drömmer. Tiken har minsann öppnat ett halvt öga idag, så nu är de på väg att bli riktiga hundar.

Här kommer en liten påskhälsning från Dårpippiland. Påsken tillbringas som vanligt i Nils Holgerssonhallen och agilitytävling. Rapport om hur det går finns på Facebook och resumé i bloggen.

GLAD PÅSK! 

Som vanligt undrar jag var tiden tar vägen. Valparna är redan 1 vecka gamla och växer så det knakar. Tikvalpen har dock var en liten källa till oro eftersom hon inte ökade i vikt trots att hon äter med stor aptit. Mjölken kom ut genom näsan istället för ner i magen och jag hann tänka många tråkiga tankar. Men efter lite research på internet så testade jag min teori. Jag tog tag i valpen när hon snuttade i sig kvällsmaten och drog i henne. Och mycket riktigt, hon satt stenhårt fast. Anledningen till att maten kom ut genom näsan var då troligen att hon sög så hårt och intensivt att maten inte hann ner i magen utan kom ut snabbaste vägen - genom näsan. Nu har hon lärt sig hur man gör och ökar fint i vikt, men hon är klart mindre än sin bror.