På Linnégatan 23 är det full rulle. Och jag är inte inblandad alls. Nej, det är Nisse och Tuff – alias grabbarna Grus – som står för underhållningen. Man kan ju tycka, att med korgar fulla med leksaker så borde de väl kunna hitta något bättre än en gammal ryggborste utan skaft. Borsten hittade Tuff under badrumsskåpet och nu är det deras favoritleksak. Jag tröstar mig med att den aldrig är använd och bara hängde i badrummet som dekoration.

Man kan inte säga annat än att grabbarna har mycket energi och tar sig för ett och annat. Och det är minsann stor skillnad på de två trots att de är kullsyskon. Nisse är stor och bullrig och absolut superpositiv. När vi koppeltränar eller jobbar med klickern så är han på. Tuff är mer undrande och tillbakadragen och vill han inte jobba så tjurar han.

För övrigt så nalkar sig slutet på vår agilitysemester. I veckan så börjar vårens kurser, men redan i helgen tjuvstartade vi så smått. Eftersom vi ändå skulle till Oskarström med Miza så bestämde jag att det lika gärna kunde vara en obligatorisk tävling för vissa grupper. Lika bra att gå ut hårt liksom. För en del av dem var det tävlingsdebut eller debut med nya hunden, så det blev en del frågor och funderingar. Men alla var duktiga och det är inte utan att det ska bli lite kul att komma igång igen. För egen del är det ett tag innan det är dags att tävla och under tiden får jag trösta mig med att gå kurs för Annica Aller nästa helg. Sjutton vet hur det ska gå, har ju inte gjort något vettigt sedan i november.

Miza tävlingsdebuterade i Oskarström. Det var minsann inga snälla eller ens roliga banor att börja sin karriär på. Miza var helt klart avvaktande och tyckte nog inte inomhustävlingar var så hoppsan. I första loppet tog hon sig igenom med en vägran och ett litet tidsfel. I andra loppet var banan mer som en klass 2 med massor av skarpa svängar. Det var inte så många som tog nollade, inte heller så många som tog sig igenom.

Husse gjorde i alla fall succé iförd rosa tröja och svettband med MIZA tryckt på. Film kommer så småningom.

Grabbarna var såklart tvungna att följa med, vi kunde ju inte lämna dem ensamma en hel dag. De fick sitta i stora bilburen tillsammans med mamma Spice. För säkerhets skull sydde jag även varsitt tjock fleecetäcke de kunde ha på sig.

När vi tittade till dem trodde vi att vi skulle träffa två ledsna gossar. Men den som var ledsen var Spice. Hon satt upptryckt i ett hörn av buren med lidande min medan grabbarna körde brottning i resten av buren.

Efter lunchen uppstod dock ett litet problem. Grabbarna behövde uträtta sina behov efter maten och vinden blåste snålt med vidhängande snö. De frös så de skakade och ville inte kissa alls. Till slut hade jag inget annat val än att ta med dem in i ridhuset, åtminstone så länge att jag fick hämtat mina vantar. Det dröjde innan jag kom ut ska jag säga. För alla ville hälsa på de charmiga små dunbollarna.

Vi hittade så småningom lite lä på stallbacken och där uträttade de snällt sina behov. När vi kom hem framåt kvällen somnade både grabbarna och Miza, och vi såg knappt till dem på hela kvällen.

... går alldeles för fort! Ibland skulle jag bara vilja stoppa den så att jag hann njuta lite mer av alla underbara saker i mitt liv. Som valparna till exempel. De har hunnit passera 8 veckor och är fulla med liv och jäkelskap. De har lärt sig hur man klättrar över staketet, smiter mellan spjälorna i räcket, rejsar, tuggar blommor och att vara allmänt högljudda och stökiga. Men åh, så härliga de är!

I onsdags hade vi en helkväll på Din Veterinär. Att få med hela flocken i buren var en historia för sig. Buren köptes in när Spice och hennes syskon skulle ögonspeglas och det vara två veckor yngre än detta gänget.  När vi hade stoppat i två valpar och Nisse så tog det stopp. För Nisse är som en och en halv valp. Så den sista fick åka i famnen. Det gick ju bra det med.

Efter ett par timmar hos veterinären var vi genomsvettiga och ville bara hem och äta. Då var valparna märkta, vaccinerade ögonspeglade och besiktigade. Alla valparna var UA på ögonen och fick beröm av veterinären för att de var så pigga och glada. Och då var de ändå dämpade efter att ha blivit stuckna två gånger var. De sov hela vägen hem och sedan var det full rulle som om inget hade hänt.

I torsdag flyttade den första valpen. Det var Twiza som åkte till sitt nya hem i Kågeröd. Där ska hon bo ihop med en terrier och bli agilitystjärna. Fast jag har nog lyckats fördärva hennes nya matte, för några utställningar kommer det nog också att bli. Och trevligast av allt är att hon får behålla sitt namn, nästan. Hon ska helt enkelt kallas för Twice.

Idag flyttade Ettan. Hon ska bo i Smålandstenar med en stor hund och en liten tvåbening. Även hon ska bli agilitystjärna och jag tror nästan att jag lyckades förstöra även hennes matte, så det blir nog utställningar där med. Ettan var ju inte direkt något bra namn och jag tror att hon kommer att kallas för Iris.

Stort lycka till med era nya Stormstjärnor!

Kvar i huset är då grabbarna Grus – Nisse och Tuff. Efter en del funderande så bestämde vi oss för att Tuff ska få stanna. Inte för att vi behöver en hane utan för att vi helt enkelt gillar honom. Nisse är dock fortfarande till salu. Vi hoppas få sålt honom snart, för är det någon som förtjänar ett eget hem så är det Nisse. Han är som en stor underbar nallebjörn!

Det har inte blivit bloggat på ett tag inser jag. Men det är näst intill omöjligt att få något gjort när man har fyra vilda turbovalpar i huset. Det dröjde inte länge förrän de lärde sig att klättra ur valphagen i vardagsrummet och dimpa ner med huvudet före i parketten. Så vi skippade hagen eftersom de ändå inte kommer uppför trappsteget till matsalen. Det dröjde inte många dagar förrän trappsteget var besegrat och ett par valpar kom in och hälsade på mig på kontoret. Då vek vi ihop valphagen och ställde den ovanför trappan. Först lärde de sig att putta undan den. Då ställde vi tunga grejjor utanför som stopp. Sedan lärde de sig att fösa undan grinden trots skurhinkar och stolar. Nu är grinden fastbunden i räcket. Fast det går ju fortfarande att klättra över om man verkligen vill. Eller så kan man gå in bakom kaminen och ta sig ut genom räcket.

Det ena tuffa och påhittiga rackare!

Nu är de sju veckor gamla och har hunnit uppleva både jul och nyår. På nyårsafton hade de fortfarande inte hunnit lära sig smita från hagen, så de gick lugnt tillväga. Jag var beredd på lite rabalder eftersom Nova är så arg på raketerna och skäller och har sig. Men hon var MYCKET lugnare i år, förmodligen för att Luna inte var där och hetsade upp sig, så jag kunde sitta på golvet med ett glas champagne och lära valparna och kampa när det smällde som värst.

Turbovalparna visar ingen som helst pardon på morgonen trots att både de och vi varit uppe länge på kvällen. Vi har inte kommit i säng förrän långt efter midnatt de flesta dagar och valparna har varit med i vardagsrummet tills det har varit läggdags. De sover på kontoret tillsammans med Spice och de avslutar alltid dagen med lekstuga även om det är mitt i natten. Så det är många nätter man somnat till glada valpskall. Och tidigt på morgonen deklarerar de högt och tydligt att de vill komma ut och hitta på sattyg.

Gott om besökare har de haft, besökare som glatt krälat omkring på golvet och härjat med valparna. Så de har blivit ordentligt miljötränade. Tyvärr har vädret inte varit bra, antingen för blött och slabbigt eller för kallt och snöigt, för at valparna ska få ha varit ute. Det är nog den stora nackdelen med att ha vintervalpar. Bil ska vi prova på att åka nästa vecka och idagarna kommer halsbanden jag har beställt. Vi har hunnit med bordsträning och stå-fint-träning och såklart det där med pälsvård.

Look Sweet

Look Nice

Look Twice

Look Tough