Jag gillar när det är dubbla klasser på en tävling. Eller trippla klasser. Det blir liksom lite mer lönt när man ändå ska köra. Och äta. Och kanske bo över. Jag har inget emot långa tävlingsdagar så länge de är effektiva. Denna dag till detta. Jag blir sjukt stressad av att andra klagar på långa dagar. 1000-1500 starter tar tid och vissa tävlingar är populärare än andra, det vet vi på förhand. Så gnäll inte.

Matte har aldrig varit min starka sida. Även de lättaste tal kan bli alldeles tokigt i mitt huvud. Så jag anmälde glatt fyra hundar till söndagens dubbla klass 3 i Forsakar. Det blev 16 lopp. Inte 8 som min kassa mattehjärna lite spontant räknade ut vid anmälan. Ju närmare söndagen vi kom desto mer ångest fick jag. Hur i helskotta skulle jag klara av att springa 16 lopp på mördande långa banor i värmen?! Inte blev det bättre när PM kom och jag kunde läsa att small och medium startade samtidigt på morgonen och efter lunch. I teorin skulle det funka bra men i praktiken blev det lite lätt hysterisk. För banvandringarna startade inte samtidigt och därmed inte klasserna heller. Hoppbanan var snabb och enkel medan agilityklassen var överjävlig och tog lång tid. Så jag fick snabbt kasta om planerna och starta hundarna huller om buller med lite assistans av husse.

Resultatmässigt gick det inget vidare. Spice börjar definitivt bli senil och gör konstiga saker, situationer där jag normalt sett kan lita på henne till 100% funkar inte alls. Vår styrka har alltid varit att vi kan reda knepiga situationer utan att jag behöver vara där. I första agilityloppet var vi snubblande nära en pinne men en riven bom gjorde att vi hamnade långt ner på listan. Hennes tider räcker inte för att få pinne på 5 fel. Hon nollade även den andra hoppklassen men även den var enkel och flytig och tiden räckte helt enkelt inte. Jag får leva på att hon tycker att det är så kul.

Skrutt sprang med handbromsen i och på de lätta hoppklassbanorna räckte tiderna bara till 6:e och 8:e plats. SM-pinnar förvisso, men några hundradelar snabbare hade gett mycket högre placering. I första agilityklassen blev det räddning på räddning men jag trodde jag var felfri, surt att upptäcka att man fick 10 fel på två kontaktfält. I andra agilityklassen litade jag på att han skulle ta en dold tunnelingång, men det gjorde han inte.

Småkottarna var överallt och ingenstans. På hoppklassbanorna kom vi inte långt men i den inledande agilityklassen klarade sig Yippie till näst näst sista hindret på den ganska märkliga banan. Steppa fick en vägran och gled dessutom förbi en port i slalom. Det gick så jäkla fort att jag var tvungen och tänka på om jag verkligen sett eller om det var inbillning.

I andra agilityklassen gjorde Steppa det som jag eftersträvar att småkottarna ska göra i varje lopp (de är ju fortfarande nybörjare) och det är att ANSTRÄNGA SIG. Steppas lopp var långtifrån fläckfritt eller vackert men hon ansträngde sig verkligen för att göra det jag bad henne om. Det räckte till en 6:e plats och säsongens första SM-pinne.

Även om jag inte sprang klart alla lopp så har jag varit mör i kroppen hela veckan så det har minsann inte blivit någon träning. Men imorgon får jag nog göra ett försök för på söndag är det dags för 9 nya lopp.

Igår var vi i Halmstad från tidig morgon till sen kväll. Förtsa tävlingen på nya kvalåret. Väl medveten om att det skulle bli långa dagar så anmälde jag aldrig till dag 2. Det är jag tacksam över idag. Inte bara för att jag inte riktigt orkar två dagar längre men för att det blir agility i princip hela veckan. Kurs måndag till onsdag och tävling på torsdag och söndag. Det räcker liksom. Dessutom vill jag behålla den goa känslan jag hade med mig hem från Halmstad. Jag gjorde egentligen inte några resultat att skryta med, men jag klarade ut en bana jag fasade för och kände mig stark, säker och glad i de övriga klasserna.

Förmiddagens väder var det värsta jag vet; mördande hetta utan tillsymmelse till vind. Kläderna klibbade och glasögonen gled. Eftersvettning från helvetet som knappt hade lagt sig förrän det var dags att springa igen. Vi med hypothyreos gillar inte väder, oavsett vilket väder det är. Är det kallt gnäller vi för det. Jag gillar att tävla inomhus. Där finns det inget väder.

Jag började dagen med att tävla Yippie i hoppklass 3. Hon diskade sig på hinder 3 och lyckades sedan diska sig igen efter hinder 4. Men jag fortsatte för jag var bara tvungen att testa den hemska kombinationen en bit in i banan. Folk testade alla möjliga varianter med lite olika resultat. För mina korta ben fanns det bara en variant, med en nödlösning som skulle kosta. Det blev lite spontan skikthandling och vips så befann jag mig precis där jag ville vara. När jag tittar på filmen så blir jag faktiskt lite varm i hjärtat för att hon gick så fint för övrigt. Sista hindret kan vi ju låtsas att det inte fanns.

Så blev det dags för medium och Skrutt var först ut. Vi har inte tävlat ihop sedan september ifjol och jag har egentligen inte fått till några riktigt bra träningspass med honom eller Spice då så mycket fokus har legat på småkottarna. Men det är tryggt att köra Skrutt. En del saker kanske hade kunnat vara bättre men vi kom i mål felfria och blev placerade med pinne.

Spice fick en onödig vägran som kostade tid så tyvärr blev det ingen pinne för henne.

På banan bredvid pågick hoppklass 2 som jag skulle springa med Steppa. En snabb bana med kluriga linjer utan speciellt många handlingsalternativ. Du var tvungen att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt, annars gick det inte. Klass 3-banan var mycket lättare och jag hade hellre sprungit den med Steppa. När det bara var några nummer kvar så kände jag jag mig svettig, yr och illamående. Men jag bet ihop och tänkte att detta ska bli den sista klass 2-banan jag springer om jag så ska spy på kuppen. Så jag satsade järnet och bad en bön. Och imål kom vi felfria och vi fick vår sista pinne  och får tävla klass 3 på torsdag. Tack ock lov! Loppet kändes helt hysteriskt men på filmen ser det inte allt för illa ut.

Precis när jag kom i mål så försvann solen. Alla klagade över hur kallt det blev, men jag tyckte det var finfint. Ju längre dagen led desto mer kläder tog folk på sig. Och jag var helt nöjd i korta tajts och fleecetröja. Efter att ha ätit och druckit så mådde jag dessutom mycket bättre.

I agilityklass 3 sprang jag med alla hundarna. Steppa var först ut och hon tyckte att jag sa tunnel när jag menade balans. Så vi provade en gång till och hon hörde fel i alla fall. Till slut gick det och hon gjorde ett fint RC. Matten var nöjd!

Yippie tyckte att jag sa tunnel i stället för Yippie och missade återigen A-hindret. Jag önskar att jag visste varför hon gör så. Men innan dess gick hon riktigt fint.

Skrutt gjorde ett jättebra lopp förutom att han missade kontaktfältet med en millimeter eller så. Himla tröttsamt!

Spice gick så fint så fint innan hon blev lite senil och struntade i mig och smet in i en tunnel istället. Tävlar man med en tant så får man nog vara beredd på lite konstigheter.

Jag hade som sagt en himla go känsla med mig hem och jag blir glad när jag tittar på filmerna. Just nu är det kul att tävla agility!

En av mina grundpelare inom agilityn är att hålla sig till planen. Man skaffar sig kunskap, granskar förutsättningarna, gör en bedömning av läget och gör en plan. Och den håller man sig till. För om man släpper planen och börjar tveka, vimsa och vela - ja, då kommer missarna som ett brev på posten.

Ibland ändras förutsättningar mitt i alltihopa och då måste man raskt göra en ny plan. Då håller man sig till den planen.

Inför helgen hade jag en plan. På lördagen skulle jag coacha elever i Hässleholm och på söndagen skulle jag göra annat. Det hade jag bestämt. Jag hade kunskapen, hade granskat förutsättningarna, gjort en bedömning och gjort upp en plan. Och den höll jag. Tills någon ändrade förutsättningarna.

Denne någon bestämde sig för att det kunde vara käckt att köra 3 x klass 3 i Nutrolin Arena den allra sista dagen på SM-året. Först sa jag nej. Jag ska debutera småkottarna i Halmstad, det räcker gott. Så blev jag nyfiken. Vad är det för desperata människor som jagar pinnar den sista dagen? (been there, done that)

Inte många, visade det sig. Sista anmälningsdag närmade sig. Fortfarande få starter i varje klass. Jag kanske ska åka dit och träningstävla? Jag har ju faktiskt inte sprungit en enda klass 3-bana med någon av småkottarna, det är nog inte rättvist mot någon av oss om vi kommer till Halmstad utan att ha tränat bana. Och med så få starter, är man enda nollan så får man cert oavsett hur gräsligt loppet var.

Nej, jag ska jobba i trädgården och debutera småkottarna i Halmstad! Lägger ändå starterna i kundkorgen, bara för att jag kan. Får fullkomligt hicka när jag ser slutsumman - 855:-

Närmar sig midnatt, sista anmälningadagen. Några starter till har ramlat in men inte många. Kommer de att stänga anmälan eller kommer de att hålla öppet längre? Jag velar, våndas, analyserar. Sedan trycker jag på betala. Så är jag anmäld till årets dyraste träningstävling. Vilket jag rättfärdigar med att jag inte ska åka till SM och att jag får skippa någon annan tävling längre fram. Har jag förresten berättat att tältet gick sönder i Hässleholm? Samtliga tältlinor spräckta och duken är tunn som pergament och full med hål och revor. En tältpinne kom farande i stormen, missade en potentiell valpköpare som kelade med Myzzli med en hårsmån, och satte sig i tältduken med ett ljudligt ritch. Kul! Och jag måste ha nytt tält innan lördag när vi ska till Halmstad. För oavsett väder så vill man inte vara tältlös på Halmstads gigantiska från-soluppgång-till-solnedgångs-tävling.

Var det värt det? Ja, det var det! Jag fick den träning jag så väl behövde, jag fick kvitto på det vi gör bra, aha-upplevelser på det vi gör dåligt och några andra upplevelser däremellan. Den bruna hunden gjorde mig helt paff genom att vägra på A-hindret ett flertal gånger samt missa hopphinder som stod mitt framför näsan. I sista loppet skärpte hon till sig, nollade och blev 2:a.

Dagens stora överraskning var Steppa. Precis fyllda två år och redan uppflyttad i klass 3. Inte för att jag har bråttom utan för att jag tror att det gagnar oss att träna i klass 3 där vi vill vara, än i klass 2. Klass 2 passar mig ruskigt illa.

En del saker är fortfarande för svåra för oss, det vet jag, men andra fungerade över förväntan. I det två första agilityloppen gjorde hon klassiska nybörjarmisstag men i sista loppet satt nästan allt och det blev vinst och cert. Certet var verkligen grädden på moset för hon visade sådan kämpaglöd och jag var alldeles lyrisk när jag kom i mål.

Nu ska vi ladda om för på lördag är det Halmstad, första tävlingen på nya SM-året. Och jag står på startlinjen i klass 3 small och medium med tre generationer och en brun hund.