Igår var jag och tävlade i Ystad, alldeles själv med tre hundar. Husse har varit i Oskarshamn och dömt och jag fick i uppgift att tävla Miza också.

Klasserna vara blandade i en ryslig ordning och PM:et blev min bästa vän. Förutom en kort regnskur på morgonen så sken solen hela dagen och jag satt sätta upp tält.

Jag tänker inte gå in på ngåra detaljer för jag minns inte mycket. Jag for som en galning mellan banorna, bilen och toaletten.

Spice lyckades i alla fall bli 2:a i båda sina klasser. Skrutt blev diskad i agilityklass 1, kanske mest för att jag glömt att gå banan och inte var tillräckligt uppmärksam. Han blev diskad i hoppklass 2 med, men den banan var ännu svårare än den svåra hopptrean. Så han är förlåten. Miza blev diskad i agilityklass 1 eftersom jag inte orkade ta om när hon gick fel i slalom.

Och så var det lagklasserna. Miza tog sig runt i agilityklassen med endast 3 tidsfel. Hade vår sista hund inte diskat sig så hade laget vunnit och tagit pinne. I hoppklassen struntade hon fullkomligt i mig och tog en egen bana.

Spice gjorde samma sak, fast i agilityklassen. Som tur var hade laget redan 20 fel så det spelade ingen roll. Vi tog revanch i hoppklassen och vann rejält. Nu har vi bara två pinnar kvar till SM 2013.

Det här inlägget har dröjt ett tag. Jag kände att jag behövde landa i mina tankar och känslor för att inte uttrycka mig dumt och öppna upp för missförstånd. För EO 2012 blev inte som jag hade tänkt mig. Vare sig min egen insats eller upplevelsen i sig.

Nej, hade hade vare sig räknat med att vinna eller en ta mig till final. Jag hade inte räknat med en placering att skryta med. Men jag hade räknat med att göra bättre ifrån mig och slippa känna som om jag inte hörde hemma där. Tyvärr så späddes denna känsla på av händelser utanför banan.

Spice var inte sig själv, så var det med det. Och jag fick slita på ett helt annat sätt en vad jag är van vid och då stämmer det bara inte. Jag hade kallt räknat med att nolla alla fyra loppen, för det kan vi. Banorna var absolut inte svårare än det vi brukar springa på tävling, snarare lättare tyckte jag. Att det sen inte skulle räcka någonstans var jag helt på det klara med, men jag hade i alla fall kunnat skryta med mina nollor. Istället fick jag ihop 5 fel, en disk, en nolla med hyfsad tid och en nolla med långsam tid.

För er som har frågat hur uttagningen gick till så kommer här en snabb förklaring.

Från 1 januari till ett datum i maj pågick uttagningen i klass 3. Listan för Årets hund var det redskap som gällde och man var tvungen att hamna sämst på 20:e plats i medium om man ville vara med. Om någon tackade nej så vandrade frågan neråt. När uttagningsperioden var slut låg Spice på 28:e plats.

Sverige hade 100 platser till förfogande i egenskap av värdnation och en del av dessa platser skulle fyllas av landslagsaspiranter oavsett var på Årets hund de var placerade. Jag anmälade mig som reserv utan större förhoppning att komma med, men till slut visade det sig att alla som anmält sig kom med.

man fick förfrågan från landslagsledningen om man var intresserad av att tävla lag också samt lämna önskemål på vilka man ville tävla med. Jag hade inga önskemål utan beskev bara kort oss som ekipage för att ge ledningen en möjlighet att sätta ihop ett bra lag. När jag fick se listan för lagen så fick jag känslan av att man tänkt lite "bra", "ganska bra" och "resten som också tvunget vill tävla lag". Landslagsaspiranterna var de som stod i fokus och resten fick liksom bli som det blev.

På fredagen inledde vi med veterinärbesikning och anmälan tidigt på morgonen. Framåt eftermiddagen följde landslagssamling som fler än jag hade missat att den skulle äga rum. Väl där upptäckte jag att den beställda landslagströjan inte fanns till mig eftersom "det varit rent kaos" och ingen verkat vara ansvarig för att bocka av på listan så att alla fick rätt tröja. Alltså blev jag utan. Det hela löstes med att jag istället fick den blå supportertröjan.

Sedan skulle vi träna. Jag hade missat uppläsningen av träningegrupperna eftersom jag kom sent till samlingen och det hela verkade väldigt rörigt. Även de som varit med från början fattade inte speciellt mycket. Men så småningom fick vi tränat i stekande sol innan det var dags att ta igensig inför lunchen och paraden.

Vi i "landslaget" skulle samlas på en resturang i stan för att käka en sen lunch och få lite info om tävlingarna. Efter lunchen samlades alla lagen på torget för gemensam parad tillbaka till arenen. Det var så himla häftigt att stå där med alla förare och hundar utstyrda i sina respektive lands färger. Och det var gott om folk som hade samlats utmed vägen för att titta. Invigningen på arenan var också trevlig. Men klockan blev mycket innan dagen var slut och vi kunde käka kvällsmat och ge hundarna sitt.

Vi hade i alla fall den bästa campingplatsen, inne på området inte ens 15 meter från largebanorna. Det ni!

På lördagen tävlade vi det individuella kvalet, en agility- och en hoppklass. Banan var absolut inte svår men ändå lyckades vi få en vägran på en löpsträcka. I hoppklassen, som var betydligt mer i min smak, diskade vi oss snörpligt nog på tredje hindret från slutet.

Några av de svenska landslagsekipagen var bland de första och det hejades hej vilt runt banan. Ju längre klassen pågick desto mer reagerade jag på en sak. Det var bara när det var ett bra ekipage (läs snabbt) ekipage på banan som svenskarna hejade. Det kunde står flertalet svenskar runt banan och titta på ett svenskt ekipage men ingen hejade.

Det var inte bara jag som reagerade. Ditrest publik frågade mig var stämningen och fosterlandskänslan tagit vägen. Fler förare med mig kände oss ganska ledsna och besvikna över att ingen brydde sig om oss "vanliga".

Den känslan ihop med min egen prestation gjorde att humöret föll som en sten. Visserligen tillhör jag inte "landslaget, men den här helgen gjorde jag faktiskt det. Jag representerade Sverige tillsammans med en massa andra ekipage. Och om vi inte är ett landslag då så vet jag inte vad vi är.

Kvällen finaler var spännande och mycket rafflande med flera svenskar i startfältet. Large var inte avgjort förrän klockan närmade sig midnatt. Efter det var det bara att hoppa i säng för att orka upp dagen därpå.

På söndagen var det kval för lagen. Jag tävlade i ett mixat lag med två medium och två small. Kändes lite konstigt att tävla med två smallekipage som jag dessutom inte såg röken av på hela helgen.

I hoppklassen nollade båda våra mediumekipage. Det ena smallekipaget diskade sig och det andra fick fem fel. Hörde jag.

I agilityklassen nollade jag och det andra ekipaget diskade sig. Hur det gick för small vet jag inte.

Lagfinalen var annorlunda och mycket spännande. Ekipagen tävlade på varsin bana som alla var inbyggda i varandra. Ekipage A startade tiden och ekipage D stoppade den.

Efter finalen var det dags att avsluta EO med prisutdelning och tal. Eftersom husse skulle vara prisuttdelare så fick jag den otacksamma uppgiften att packa ihop tält och husvagn.

På det hela taget var det ett fantastiskt arrangemang och en härlig upplevelse. Stort tack till alla som varit support och tagit bilder och filmat. Det betydde otroligt mycket!

Under en helg fick jag kika in lite i de fina salongerna och jag upptäckte att jag inte ville vara med där. Jag kommer nog inte ansöka till landslaget inom den närmsta tiden, om än någonsin. Jag tror jag ska skaffa mig lite andra ambitioner.