Hösten symboliserar för mig ett avslut men också början på något nytt. Jag är en sådan person som gillar att ruta in och kategorisera för att känna att jag har överblick och kraft nog att ta mig igenom den otroliga massan av göromål och aktiviteter som kallas för LIVET. Att göra ett avslut betyder inte att det är slut för evigt, även om det ibland blir så.

Förra helgen var det dags för den årliga tävlingen på Sofiero. Tyvärr var det nog slutet på en era då det inte blir något Sofiero till nästa år, kanske aldrig någonsin mer. I 33 år har utställningen arrangerats i slottsparken och jag har deltagit i åtminstone 10 år.

Sheltisarna ställdes i en ring bara en bit bort men jag hade inte anmält någon eftersom jag räknat med att båda tikarna skulle vara parade vid det här laget. Men det är de ju inte...

På agilitybanan gick det sådär. På morgonen var det så blött av dagg i gräset att jag inte vågade springa på i nerförsbacken. Och då blir resultatet inte så bra. I hoppklassen nollade faktiskt båda, även om Skrutt var långsammare än Spice på grund av en miss. banan var snabb och vi var inte de enda som nollade så...

Jag måste erkänna att jag är lite trött på att tävla nu. Det har varit ett långt tävlingsår och många lopp har det blivit. Min kropp är inte heller i tip top kondition just när jag experimenterar med nya mediciner. Det händer konstiga saker i min kropp och den känns trött och osamarbetsvillig. Jag har känt de senaste tävlingarna att jag faller tillbaka till gamla (och inte så bra) handlingsmönster när jag inte hänger med. Förhoppningsvis har det rätat upp sig till nästa säsong börjar.

I lördags tävlade jag den sista inbokade tävlingen för säsongen. Eventuellt blir det någon mer beronde på hur det blir med tikarnas löp och eventuella valpar.

Vi började dagen med lagklass och det gick inte så lysande - hela laget blev diskat eftersom ingen av oss kom imål. I agilityklassen var vi inte ett dugg bättre, där fick vi ihop 25 fel och kom sist. Tack och lov är vi redan klara för SM och slipper bekymra oss om fler pinnar.

I de individuella klasserna satsade jag friskt i hopp om att få ihop mer poäng till Årets Agilityhund. Det gick väl sådär med det. Agilitybanan var av modell spring-tills-du-kräks, och det var inte långt ifrån att jag gjorde det. Med Spice höll handlingen med nöd och näppe, och till Skrutt fick jag tänka om och uppfinna efter hand. Det räckte till en 3:e plats, och en 7:e för Spice.

Hoppklassen var mer min typ av bana och Spice satte den fint. Men hur jag än vänder och vrider på det så ÄR Skrutt snabbare än mig och det finns gånger jag inte har någon lösning på handlingsproblem. Som efter den långa tunneln i hoppklassen. Då får man helt enkelt chansa. Och då blir det som det blir.

Nu är det som sagt slut med tävlingar på ett tag och vi ska ägna oss åt lite annat. Förhoppningsvis lite valpar, men den som lever får se!