Äntligen har det lossnat! Åtminstone känns det så. Helt plötsligt faller alla bitar på plats och debut den 21 augusti känns numera helt rätt.

Det sägs att varje besvärlig hund lär en saker. Steppa har lärt mig vikten av tålamod, att ta ett steg tillbaka och inte hela tiden pusha på, och ha is i magen.

Jag har beklagat mig en hel del över Steppa. Hennes ovilja att samarbeta, ovilja att lära och förstå. Vi har stått på varsin sida ett hopphinder och glott på varandra och jag har viftat med godaste godiset och roligaste leksaken och hon har inte rört en fena utan bara fortsatt att glo på mig. För att slutligen vända på klacken och gå till grinden och käka lite gräs. Tårar, frustration och ilska, försöka behärska mitt humör. Sööööt hund! Snääääll hund!

Hon har dessutom koncentrationsspann som en skogssnigel - efter bara några repetitioner går ögonen i kors och hon orkar inte mer. Tänk er då att hon kanske lyckats en gång...

Jag har verkligen känt mig desperat och funderat på vad sjutton jag ska göra om Steppa inte vill. För Spice blir pensionär och Skrutt fyller 6 år nästa år. Och den fantastiska bruna hunden gav jag bort. Vad ska jag tävla med framöver?!

Men så ibland har hon glimrat till och jag har genast höjt henne till skyarna. Jag har till och med hört att jag medvetet klankar ner på henne för att maskera hur bra hon egentligen är och sedan gå in och vinna allt.

Innerst inne har jag alltid trott att det sulle bi agilityhund av henne. Så småningom. Men skulle hon räcka för mig som satsar på SM och kanske landslag? Hon är small, 32,5 cm över havet. Hon ska konkurrera med större hundar (och mindre), men skillnaden är att de riktigt bra smallhundarna har förare som kan springa.

"Men du är ju så duktig på att skicka, dina hundar är ju superduktiga!"

Ja, i medium. Med öppna banor. Dessutom vill Steppa att jag ska springa med henne. Det har blivit mycket bättre, nu kan jag släppa iväg henne en bit. Men hon blir ingen ny Skrutt.

Jag har ingen aning om vad hon räcker till, om hon ens kommer att tävla klass 3.

Steppa är en smart hund. Hon känner på sig när jag tänker tvinga henne att göra något svårt. Som bakombyten. Jag har provat alla knep jag kunde komma på men hon överlistade mig varje gång. Hon skulle inte lära sig bakombyten. Punkt. En dag fick ja bara en snilleblixt, att använda korken. Korken använder vi annars bara när vi tränar RC. Men där har hon ju fattat poängen. Och med korken på plats fungerade bakombyten. Inget virrande och snurrande eller springa genom hinderstödet. Fokus rakt fram, spejande efter korken.

Korken är så simpel så det är inte klokt. Det är en kork, med färg efter underlaget. Korken agnas med godis och sedan kör man. Jag har en MannersMinder som jag köpte mest för att alla andra har en. Skrutt gillar den inte och Spice anser att den finns till bara för att servera henne godis. Hon kan absolut inte jobba om den står framme.

Men det finns en anledning till att jag inte använder belöningsmaskiner, godisskålar eller targetplattor. Jag är lat. Och har dåligt tålamod. Alla hjälpmedel man plockat in ska också plockas bort. Det är där jag ofta misslyckas.

Jag ville ha ett hjälpmedel som hunden inte kunde se. Att den skulle bli tvungen att springa fram och kolla. Jag har upplevt att hundarna sköter sig när de kan se att belöningen finns där. Korken kan inte hunden direkt se när den jobbar, den behöver sköta sig och springa dit och kolla. Det känns som om hunden blir mer fokuserad på sin uppgift om den inte är säker på att belöningen finns där.

Korken är väldigt flexibel och lätt att flytta. Den kan ligga direkt efter tex. balansen och sedan smidigt flytta in i tunnelingången och hunden kan välja att springa över den utan att skada sig. För det är det som blir slutresultatet. Att hunden har förstått sin uppgift och inte ens tittar efter korken utan fortsätter i banan.

Skrutt och Myzzlis kontaktfält är omtränade med hjälp av korken. På Myzzli fungerar det i alla lägen men på Skrutt bara på träning. Både Yippie och Steppa är tränade på med korken från början (när den inledande 2av/2på-träningen är avklarad) och Yippie har superfina kontaktfält. Steppa är på väldigt god väg och även om de inte alltid är perfekta så räcker de helt bedömningsmässigt, inga fem fel i alla fall.

Slalom är också ett hinder vi kämpat med. Jag började med kompost och det gick så lätt. Men när jag började plocka bort så förstod jag att hon inte hade fattat vad hindret gick ut på. Så då plockade jag fram gamla hederliga köttbullemetoden, och den köpte hon som ingenting och slalom gick framåt igen. Hemma. Med Rusta-slalomet. Med riktigt slalom fungerade det inte alls. Speciellt inte ingångarna i högerslalomet. Hon missade konstant. Och gick därifrån för att göra annat. Suck!

På med genomskinliga bågar i hopp om att få henne att fatta. Funkade utmärkt. Tills vi tog bort dem. Jag slet mitt hår. En vacker dag, när hon missat ingången sisådär 10 gånger oavsett vad jag gjorde, så fik jag ett utbrott och skällde ut henne. Jag är inte stolt över mig själv, men sedan dess har hon inte missat. Och gången efter kunde vi göra bakombyten in i slalom.