Så har då Spicedjuret Pirayanson gjort debut i utställningsringen. Och det blev en dag att minnas!

Klockan ringde rysligt tidigt. När man ska på utställning så måste ju både hund och handler vara snygga och upprissalde till tänderna. Hunden är lätt ordnat, det fixar man på plats, men tvåbeningen måste göra sina förberedelser hemma. Håret blev en lite business för sig, för den nyklippta frillan hade jag inte riktigt koll på hur jag skulle göra iordning. Det ordnade sig i och för sig men för säkerhets skull stoppade jag ner en klämma och ett diadem i väskan. Sedan var det ju detta med kläderna. Svart hund ska visas med ljusa byxor och min garderob är inte speciellt välförsedd. Beige piratbyxor eller vita hellånga linnebrallor. Med tanke på vädret och temperaturen så valde jag linnebrallorna även om vitt helt klart är opraktisk. Men jag tog på mig mina grå träningsbyxor att åka i och resa tält i. Om det dessutom blev riktigt skräpväder så kunde jag i värsta fall visa hund i dem, resonerade jag.

Så styrde jag kosan söderut och gjorde ett snabbt stopp i Arlöv för att hämta upp min hantlangare, svägerska Sara, och precis i rätt tid rullade vi in på parkeringen i Skurup.

I Skurup blåste det storm! Vi hade ett helsike att sätta upp tältet och hålla det på plats, men det gick. Det tog en ryslig tid och rätt som det var så började bedömningen. Jag skyndade mig att byta till mina vita byxor och kamma till Spice. Sedan fick vi springa bort till rätt ring.

Vi väntade och väntade. Sheltisarna skulle gå tidigt och jag hade ett tidigt nummer. Men det blev inte sheltisarnas tur.

Då visade det sig att de hade bytt ordning på klasserna. Utställningen var officiell för brukshundsraserna men inofficiell för oss andra. På PM:et stod det att den inofficiella utställningen skulle vara först. Men det hade de då ändrat. Så vi fick vänta lite till.

Till slut fick jag göra Spice klar igen och plocka ur tuggummina ur öronen. Bing, sa det, och så stod både öronen stolt rakt upp. Detta var det jag hade fasat för mest. Jag hade hoppats så innerligt att de hade tippat åtminstone lite grand, i alla fall medan vi var i ringen. Men icke! Jag såg mina chanser segla rätt ut i det blå.

Medan vi stod där och väntade så tornade molnen upp sig.

- Du ska se att det börjar regna så fort jag går in i ringen, sa jag till svägerskan.

Och mycket riktigt. Vi hann inte mer än ställa upp oss för domaren innan himlens portar öppnade sig. Vinden ven, åskregnet piskade och det kom hagel stora som golfbollar. Men bedömningen fortsatte.

Det var en annan valp med i klassen och den var före oss, så vi fick stå ute i regnet och vänta. Domaren drog in bordet i sekretariatet, och när det var vår tur kröp vi in där. Men det hjälpte inget vidare. Regnet piskade rakt in och Spice ville inte alls vara på bordet. Så jag ställde mig på utsidan och försökte skydda henne från väder och vind, men stackars Pirayan frös och försökte krypa in under min kavaj. Till råga på allt skulle vi sedan visa upp oss ett par vändor i ringen. Spice skötte sig betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppas på med tanke på vädret och allt runt omkring. Hon belönades med en slät 1:a, HP:t uteblev på grund av öronen. Men just det bryr jag mig inte om, för kritiken var så himla fin i övrigt.

När jag kom ur ringen upplyste mig svägerskan upphetsat om att alla hade diskuterat mina underkläder eftersom mina vita byxor blivit helt genomskinliga i vätan.

Ja herregud! Som hundförare får man inte vara rädd för att göra bort sig!

Så denna utrställningen blev något att minnas av flera anledningar.