Ja, så var den äntligen här, dagen som jag väntat på så länge. Jag visste ju när den skulle komma, det kunde jag ju räkna ut med enkel matematik och en kalender, men att vägen dit skulle kantas av så många förhoppningar och glädjeämnen var nog inget jag hade räknat med.

En känd filosof har sagt:

Det är inte målet som räknas, utan vägen dit.

Och målet är inte nått ännu, men vi är en bra bit på väg.

Jag somnade gott i går kväll. Och jag sov väldigt gott i morse också fast att klockan ringde och ringde. Husse sov också väldigt gott. Det gjorde visst hans klocka också för den ringde inte alls. Vi blev 30 minuter "försenade", men vi satt ändå i bilen på utsatt tid. Vädret var väl inte så upplyftade - regn och gråa moln så långt ögat nådde.

Det smidiga med Hässleholm är att man kan köra bilen enda upp till staketet där man vill vara och bara dumpa grejjorna. Minimalt med träningsvärk och irritation. Sånt gillar vi! Tält och hundar installerade på mindre än 20 minuter. Najs!

Spice skulle såklart mätas, så det fick vi också ordna. Hon blev givetvis medium.

Vi hann både käka frukost och slappa innan det blev min tur att starta. Att säga att jag var nervös är nog århundradets understatement.

Men min fina Spicepiraya klarade biffen galant! Hon gick raka vägen upp i ledningen och behöll den hela vägen. Fatta att hon vann och fick pinne på sin allra första start!

Min glädje kände inga gränser och det var till och med så att det kom en liten tår, men det lyckades jag nog camouflera med Spice i famnen. Glädjen berodde inte i första hand på vinsten eller pinnen utan på att hon faktiskt stannade på banan och jobbade som hon skulle fast att det fanns massor med hundar runt omkring.

Vi hann knappt hämta andan innan det var dags för agilityklassen. Nu var Spice inte helt med på noterna och det blev två ganska dumma vägringar. Fast på den banan behövde vi inte skämmas. Den var inte vidare inbjudande för klass 1-ekipagen. Många skumma svängar och passager.

Efter agilityn hade ganska lång paus och hann äta lunch och promenera med hundarna. Sedan var det dags för hoppklass igen. Banan var i princip bara vänd bak och fram. Kul linjer som man fick fundera lite på. MItt stora bryderi var dock slalom som stod i en lång raksträcka. Chanserna för att jag skulle hinna dit före hunden var typ minimala. Men jag tog en rövare och kubbade på allt vad jag orkade och lämnade Spice bakom mig och hoppades att hennes förmåga att läsa linjer skulle hålla i sig. Spice bromsade fint inför slalom. Tyvärr bromsade hon inte tillräckligt och ramlade ur i andra porten. Ren orutin bara.

Inför den sista agilityklassen var både Spice och jag rejält trötta. Banan hade ett ganska skumt slut som jag oroade mig lite för och några andra konstiga passager. När jag gick in på banan så hade jag bara en tanke i huvudet:

Hon ska runt. Även om hon är trött så SKA hon runt.

Tempot var inte lika högt som tidigare, men fullt tillräckligt för att det skulle räcka till en fjärdeplats och ytterligare en pinne!

Min tappra Spice, vilken kämpe hon är!

Och du Zack; Spice hälsar att ni ligger lika nu... Hon utmanar dig på några agilitypinnar.

Äntligen fredagkväll! Dagen har gått SÅÅÅ långsamt att jag trodde jag skulle bli galen. Till råga på allt så har jag jobbat till 18.00 Inte kul en fredag kan jag säga!

Här hemma pågår förberedelserna för fullt. För i morgon händer det. Spice gör debut på agilitybanorna. Om nu någon har missat det.

I onsdags fick jag frågan om jag var nervös. Då kunde jag svara helt ärligt nej. Hade jag svarat nej idag så hade jag ljugit. För jag är skitnervös. Och jag har bara mig själv att skylla. Jag har ju pratat vitt och brett om hur fantastisk min hund är och hur fort hon har gått framåt. Vissa förväntningar har vi på oss, både från omgivningen och oss själva.

Jag har varit ganska kaxig senaste veckan. Ända till jag tittade på PM, 50-60 starter i medium i varje klass. Många av dem har tävlat ett tag och är erfarna klass 1-hundar. Och så kommer lilla Spice och är alldeles färsk och grön.

Jag har precis varit inne och tittat på startlistan. Jag ville veta om en bekant tänkte starta, så kan jag leverera grejjor till henne när vi ändå träffas.

Och då står det där, Stomstjärnans Springtime Spice. Vi finns med på listan. På riktigt. Ilade i magen gjorde det.

Jag var tvungen att titta lite på small också. Och där stod det Stormstjärnans Springtime Sol. Spice syster ska ju också göra debut imorgon.

För ganska exakt 18 månader sedan födde Nova fyra fantastiska bebisar. Jag är den första som har rört vid dem, älskat dem. Imorgon ska två av dem göra debut på agilitybanan. Det står svart på vitt i startlistorns som finns utlagda på Hässleholms hemsida.

Lite häftigt faktiskt.

Ja, vad ska man säga? Egentligen känndes det lite knasigt att visa upp två så uppenbarligen gräsliga hundar i vackra Sofiero slottspark, men man får inte vara fattig och högfärdig. Anmälningsavgiften var ju betald sedan länge och utställningstältet hade husse redan satt upp bredvid ring 7, så det var bara att fluffa hund och se glad ut.

Redan på morgonen var det strålande väder om än lite kyligt. Och redan inna vi kom in på området så hade jag hunnit bli arg. Varför kan inte folk hålla ordning på sina hundar??? Bakom oss hade vi en spaniel av något slag, glad och trevlig var den, men Nova hatade den ändå. Varför håller inte spanielskrällets husse in den så att den inte når fram till mina hundar?? Nova hängde i 10 cm koppel och visade hela garnityret och morrade så fradgan sprutade. JAG hade passat mig väldigt noga för en sådan hund!

Vi skulle tack och lov inte ställa på ett bra tag så jag hann att lugna ner mig innan dess. Jag hade massor av vänner och bekanta att prata med under tiden och husse och jag hann dessutom gå på en shoppingrunda. Jag har länge varit på jakt efter en stor canvasbur till vettigt pris och nu fick jag äntligen en.

Till slut så var det dags för unghundarna och Spice gick in som sista hund. Ganska många var vi och det verkade at evigheter innan vi fick gå upp på bordet. Vi gick givetvis ut under tiden och fluffade lite till. Och precis som i går så skulle jag direkt in med Nova i öppenklassen så jag var tvungen att göra henne klar också.

Spice skötte sig riktigt bra och fick ett rött band. Men i konkurransens åkte hon ut såklart; en trefärgad, en blå och tre soblar blev placerade. Kritiken var i alla fall mycket bättre än i går.

"Välpälsad välutvecklad ung tik. Vackert uttryck. Välburna öron. Vällagda skuldror.Goda vinklar bak. Snyggt svep över länden. Rör sig villigt och spänstigt. Kunde ha något mer utfyllt nosparti. Tenderar att vilja bära svansen lite högt. Mycket välvisad."

Ut med Spice och snabbt in med Nova. Hela ringen var full och vi fick visa oss några åt gången. Och sedan ut igen för att vänta och vänta. Och jag blev tröttare och tröttare. En bekant kom tillbaka efter en shoppingtur och hon hade köpt en bedårande söt bläckfisk åt sin hund. Trött och tramsig som jag var satte jag bläckfisken på huvudet som en hatt och strax efter hade Nova den också, den var ju trots allt lila. Alla runt omkring vek sig dubbla av skratt och husse fotograferade. Väldigt seriöst!

 

Till slut var det i alla fall Novas tur och hon skötte sig väldigt mycket bättre än igår. Även hon fick rött band och åkte sedan ut i konkurransen. Fast att kritiken inte är mycket annorlunda från igår så har domaren formulerat sig på ett annat sätt som gör att den känns mer positiv.

"Feminint huvud. Nospartiet kunde varit bättre uttfyllt. Vackert uttryck. Välburna öron. Något rak i skuldror och överarm. Bra rygg och svep över länden. Står lite underställt bak. Välpresenterad päls. Ganska bra rörelser. Välvisad."

Efter bedömingen shoppade vi lite till. Vi var ändå tvugna att vänta eftersom husse lovat en av domarna lift till flyget. Men det gjorde inte så mycket.

När vi kom hem somnade vi båda som stenar och jag vaknade inte förrän husse ramlade omkull i trappan och slog sönder byrån i hallen. Himla smidig karl!

Kvällen gick sedan i slow motion, vi hade verkligen ingen energi. Vi gjorde matlagningen enkel genom att hämta mat från kinaresturangen och sedan somnade vi tidigt.

Gårdagens inlägg kommenterades av en av våra elever och jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Vad man skall säga?? Att utställning är en hopplös bedömningssport och skönheten endast ligger i betraktarens öga... Tacka vet vi agility!! 5 fel går att träna bort ; )

Problemet  är att jag är en utpräglad tävlingsmänniska. Jag vill vinna - eller åtminstone placera mig. I agility är det självklart att man placerar sig. Alla utom de diskade ekipagen rangordnas på resultatlistan och även om man har presterat dåligt så får man ändå ett kvitto på sin prestation genom en placering i listan. Man kan klart och tydligt se varför man var bättre eller sämre än Kalle och Nisse, det står där på listan, svart på vitt.

Placering och rangordning i utställningsvärlden är betydligt luddigare. Att man efter den individuella bedömningen antingen får ett rött eller blått band eller kanske - Gud förbjude! - ett gult band, känns ganska självklart. Antingen så stämmer hunden överens med rasstandarden eller inte. Och det kan skilja från gång till gång.

Att hundarna sedan rangordnas från 1-5 känns också ganska självklart. Men sen då? Alla de andra då? Oplacerad, heter det. Men jag vill inte bli oplacerad! OK, min hund kanske inte kunde mäta sig med de fem i toppen, men jag vill banne mig veta om den kom 6:a eller sist. För mig är det en jäkla skillnad.

På agilityns resultatlista kan jag klart och tydligt se om jag var långt ifrån ett toppresultat eller inte. I utsällningsringen blir jag bara oplacerad och jag har ingen aning om huruvida det var en hårsmån ifrån placering eller inte.

För mig är utställning inte något nöje, inte alls som agility. Men jag har ändrat uppfattning om utställning. Jag inser att det är ett nödvändigt ont för det fortsatta avelsarbetet och jag anmäler mig till de utställningar som ligger inom räckhåll samt ett par andra där resan också fyller ett annat syfte. Och även om jag inte tycker att det är roligt att ställa så gör jag alltid mitt bästa för att presentera min hund fördelaktigt. Ibland lönar det sig och ibland inte.

Nä, tacka vet vi agility!

Lite senare i höst planerar jag att gå på en föreläsning på Sydskånska kennelklubben med just titeln Varför dömer domaren så? Den ska tydligen ge en bättre inblick i vad domarens jobb går ut på och varför domaren beslutar att vissa hundar är bättre än andra. I det flesta fallen tycker jag att besluten är solklara, men lika många gånger ruskar jag på huvudet och undrar hur sjutton de tänker.

Mest förundrad är jag dock över kritiklapparna man få. Man kan ha fått rött band i ringen och sedan får man en kritiklapp som mest är negativ. Och andra gånger kan man få blått band och sedan läsa världens mest strålande och positiva kritik på lappen. Hur går det ihop sig, undrar jag?

Och vad tittar domaren egentligen på i konkurrensen, när alla hundar med rött band ställs mot varandra och ska placeras? Alla stämmer de uppenbarligen överens med rasstandarden, men hur väljs egentligen vinnaren? Och hur kommer det sig att hundar av "fel" färg inte vinner?

Idag har jag tillbringat dagen på Bjuvs BK, min gamla hemmaklubb. Och inte har jag tävlat agility, till Novas stora förtret. Redan på uppfarten hoppade hon upp som gubben i lådan och skällde som en galning. Och sedan släpade hon och Spice mig med gemensamma krafter över parkeringen och in på plan. Föreställ er Novas besvikelse när hon inte såg ett enda agilityhínder!

Hela dagen har ägnats åt utställning och det har bara varit sheltisar som vistas. De flesta otroligt vackra och andra så fruktansvärt fula att jag aldrig för mitt liv hade visat dem för någon. Och då pratar jag inte om sånna subtila småfel som bara en kännare kan se. Innan bedömningen så såg vi en unghund som såg ut att vara en border collie-blandning, lång och gänglig med tunga öron. Det visade sig vara en sheltievalp...

Jättretrist, i mindre format hade den haft ett riktigt fint huvud.

Fördelen med hela spektaklet var att bedömningen pågick i två ringar. Så det dröjde inte länge förrän Spice skulle i i unghundsklassen. Och dom var MÅNGA! Efter den första granskningen hann jag ta ut Spice på bordet, ta av mig kavajen och snacka skit en bra stund innan vi skulle in.

Många unghundar åkte ut med både tvåor och treor, en del av dem har till och med erövrat CK på andra utställningar. Men idag dög de inte. Så när jag skulle in med Spice så var inte förväntningarna på topp. Och så är det ju det där med hennes förbannade öra! Vänsterörat är jättefint nu, men högerörat... Ja, det är ju bara att be till gudarna och hoppas på det bästa.

Uppenbarligen så bad jag tillräckligt bra för det räckte till ett rött band i alla fall. Men i konkurrensen föll hon så klart, hon var enda trefärgade tik som tagit sig igenom gallringen.

"A lovely shiny black. A little bit up to size. Head is not quite feminin. Would prefer a little bit more neck. A little steep in upper arm. Level topline. Correct lenhgt of tail. Would prefer a more positive movement."

Inte mycket positivt där inte. Så varför vi fick rött band är en gåta. Strunt samma, det betyder bara att vi ännu bara har ett enda blått band i utställningskarriären. Så jag antar att jag får känna mig nöjd.

Värre är det med Nova. Henne är jag INTE nöjd med. Hon fick blått band och inte speciellt bra kritik. Faktum är att en del av det är hennes eget fel. Hon vasr inte alls med utan gick mest omkring med nosen i backen och nosade efter alla goda köttbullar som hade kastats där. Och när jag drog upp henne i kopplet så försökte hon ändå nå marken. Men hon står i alla fall snyggt, det är ju alltid något.

"A flat scull but lacking stop. Lacking underjaw wich spoiled the head. Very steep upper arm and not a good shoulder. Level topline. Correct lenght of tail. Well let down hacks. Not very positive on the move."

Ja, vad säger man? I morgon är en annan dag!

Idag blir Spice och de andra Bebispirayorna 18 månader och officiellt flygfärdiga.

 

Bilden är tagen när Spice är ungefär 5-6 månader och på allvar börjar träna. Det var ett tag sedan... Visserligen tyckte jag mig se en hel del potential redan då, men på senaste tiden har det verkligen gått framåt för Spice.

Vi tränade igår efter Baby Basic och nu sitter nästan kontaktfälten där. Visst - de kan bli ännu bättre, men de är ändå så bra att jag inte tvekar att tävla med henne. Däremot är det lite si och så med slalomen, den fungerar inte alltid riktigt. Hon tar för det mesta ingången men har börjat med den fula ovanan att gå ur lite där hon tycker. Och så är tempot lite ojämt och då blir det svårt att ge henne stöd. Men visar jag med handen och hetsar henne lite så går hon så fort, så fort. Jag får väl se hur jag gör när det välblir dags för tävling - låter henne gå själv i slalom eller hjälper henne. Nu är det bara 8 dagar kvar...

Himmel, vad det är skönt att sova länge! Så här på hösten är jag en riktig trötter som har väldigt svårt att komma ur sängen på mornarna. Men är man ledig så spelar det ingen roll. *tycka*

Ändå hade jag ställt klockan eftersom vi hade lite planerat för idag. Och så skulle eventuellt en blivande valpköpare titta förbi och känna oss på pulsen.

Huvudpunkten för dagens program var bad och klippning för alla hundarna. Klippt har fixat har vi gjort med jämna mellanrum, men bad har det varit ont om. Nästa helg visar vi hund på Specialen och Sofiero och det är verkligen i sista hugget att göra vid dem nu. Och ska man bada en så kan man lika gärna bada alla - det var som sagt ett tag sedan.

Allt gick förbaskad smidigt. Med husses hjälp badade jag och fönade fem hundar på ungefär två och en halv timme. Inte illa!

Och så snygga de blev sen! Om Luna bara kan tappa något kilo så tänker jag ställa ut henne i Växjö i november. Nova blir det nog inga mer utställningar mer i år, för hon fäller något alldeles hemskt. Det blir en utmaning att se till att hon har lite päls kvar till helgen.

Spice är såklart vacker som en dag! Jag hoppas så att hon får fin kritik, för nu är hon snygg. Jag tittade på lite bilder i veckan, bland annat från Specialen ifjol. Så liten och tanig hon är! Nu är det en helt annan hund minsann.

Tack vare att badet gick så smidigt så har det funnits gott om tid att göra annat. Husse har softat på soffan och jag har fixat lite med hemsidan och sytt ett par halsband. Vi har kunnat göra vad vi vill och i vår egen takt. Och i vår uppskruvade vardag så är dessa söndagar guld värda.

Varning! Detta inlägg innehåller frunktansvärt tråkig och oviktig information. En del påstående kan verka stötande.

04:45

Klockan ringer första gången. Regnet vräker ner.

04:55

Klockan ringer...

05:05

Klockan ringer...

05:15

Agilityidioterna tvingar sig upp ur sängen.

05:30

Nästan fräscha

05:35

En agilityidiot matar och rastar hundarna och den andra idioten äter frukost och packar matsäck.

05:55

Den ena agilityidioten står färdig i hallen och stampar, undrar om den andra agilityidioten är klar snart.

05:57

Den ena agilityidioten "ska bara" hämta ett par saker till.

06:00

Agilityidioterna lämnar stan. Regnet vräker ner.

06:30

Vägen är jättetråkig och det ösregnar fortfarande.

07:00

Agilityidioterna kliver ur bilen på en brukshundsklubb någonstans i Skåne. Och kan ni tänka er - det regnar där också!

07:30

Tältet uppsatt och hundarna sitter i komposten.

07:38

En JÄTTESTOR skalbagge är på väg att krypa in i tältet och bita en agilityidiot i benet. Panik!

Spice blir hysterisk och vill pussa skalbaggen.

7:50

Tältet läcker.

08:05

Banvandring för att springa föråkare i agilityklass 1.

08:20

Sprungit Bebispiraya-race - 10 hinderfel och två miljoner tidsfel.

08:50

Agilityidioten/domaren ramlar omkull på banan i regnet. Ganska kul faktiskt!

09:00

Fotar lite.

09:20

Håller på att missa banvandringen för hoppklass 1.

09:25

Snackar strunt med en bekant.

09:35

Nytt Bebispiraya-race - 0 fel och 30,5 i tid.

09:45

Fotar lite mera.

10:00

Slappar i en stol.

10:30

Grattar en elev som vinner sin klass och dessutom får sin första pinne.

10:32

Kollar resultatlistan och konstaterar att Spice kommit trea och fått pinne om det varit på riktigt.

10:35

Snackar mera skit.

10:50

Slötittar på prisutdelningen.

11:30

Agilityidioten/domaren har lunch och kränger hamburgare. Själv har jag inga pengar och får svälta.

11:35

Speakern meddelar just att öppenklasserna inte kan börja innan utsatt tid. Utsatt tid är om 59 inuter.

11:45

SMS:ar på nya telefonen. Nu är det varmt minsann!

11:55

Spelar spel på telefonen.

12:15

Banvandring öppen hoppklass.

12:30

0 fel 31,92 för Nova.

12:45

Agilityidioten/domaren dricker mineralvatten och diskar ekipage på löpande band.

12:55

Varför envisas folk med att tävla med hundar som uppenbart inte gillar agility???

13:15

Fotar lite. Försöker fånga hundarna på A-hindret utan att få med domarens huvud.

13:20

Tar tydligen en tupplur.

13:40

Banvandring öppen agilityklass. Lite att fundera på här... Får bestämma mig när jag väl kommer dit.

14:00

Nova har precis gjort ett jättelikt grodhopp från balansen. 5 fel och bra tid. Hon hade vunnit om hon inte hade hoppat. 

14:15

Svetten rinner... Är det inte dags att åka hem snart?

14:20

Nova rullar sig just nu på en bit svettig ost.

14:30

Tar en tupplur med Nova i famnen.

14:45

Nova räddade mig just från en geting genom att äta upp den.

- Jag var tvungen, säger hjälten och ljuger som en häst travar.

15:00

Uttråkad!

15:05

Spelar mer spel och vägrar kategoriskt att titta på fler kassa agilitylopp.

15:20

Slutet närmar sig.

15:25

Börjar packa ihop.

15:45

Prisutdelning. Nova kom 5:a i hoppklassen och får pris.

16:00

Pratar, pratar och pratar. Agilityidioten/domaren är försvunnen. Som vanligt.

16:10

Agilityidioterna grälar om att agilityidioten/domaren alltid bara pratar och agilityidioten sliter och drar i tältet. Tänk om det går sönder?!

16:15

Packar och bär.

16:30

Sitter i bilen på väg hem.

17:15

Duschar och dricker kall grogg.

18:15

Slappar.

20:00

Kvällsmat. Ingen orkar laga något så det blir hämtmat.

21:00

Tittar på TV och slappar.

23:30

Natti natti!