Följer man lite olika bloggar som jag gör så får man en rätt allsidig bild av olika tävlingar och arrangemang. Just nu är det förstås My Dog som gäller.

För en del innebar My Dog början på något nytt, ett exempel är vårt freestylelandslag som tävlade NM för första gången. För andra innebar My Dog slutet på något. När SM-kvalperioden snart är slut för den här gången så är det många som desperat jagar de sista resultaten. En del hoppas fortfarande på Malmö Int. i mars och för andra är det redan kört, slut, caputt och finito.

Vårt svenska freestylelandslag lyckades inte så bra som de hade velat och speciellt en förare var väldigt besviken på sig själv och hon vågade dessutom stå för det. Tyvärr har hon fått ta väldigt mycket skit för det och blivit anklagad för både det ena och det andra.

Jag kan förstå båda sidor av saken. Jag kan relatera till förvåningen och irritationen man som sämre hundförare kan känna när toppen aldrig är nöjda med sina prestationer, som alltid har något säga om sig själv och hunden. Om man inte själv placerar sig, kanske aldrig placerar sig, så är det ganska frustrerande att höra hur toppen går på om sina "misslyckanden".

Men å andra sidan så är det just denna egenskap, att aldrig vara riktigt nöjd, som gör att det är samma förare som är med och slåss om topplaceringarna. De vill vinna och endast det perfekta loppet räknas.

Och ju bättre man blir som hundförare desto störra krav ställer man på sig själv.

Jag själv är en sådan hundförare som jagar perfektion och det perfekta loppet. Känns märkligt att skriva så med tanke på att min prishylla skvallrar om något helt annat, med tanke på hur jag anstränger mig så borde min meritlista vara betydligt mer imponerande.

Hur som helst så har jag ganska ofta fått försvara mitt "missnöje" inför andra.

Hur kan jag vara missnöjd när vi kom femma i ett startfält på 72 starter?!

För någon som aldrig placerar sig och som inte drömmer om något annat så är denna fråga helt befogad. Många hävdar att jag borde vara nöjd. Men det är jag inte om jag inte känner att både hunden och jag har gjort vårt yttersta.

När jag undervisar pratar jag ofta om bra disk och dåliga disk. Innan eleverna varit ute och tävlat så tror de inte att jag är riktigt klok. Vad är det för bra med en disk??!

Men efter hand som deras erfarenhet växer och de fått ihop både bra och dåliga diskar, och kanske en och annan placering så förstår de skillnaden. De börjar helt enkelt förstå känslan för att få till det perfekta loppet. Den känslan överskuggar faktiskt alla placeringar i världen. Men får man en placering på ett sådant lopp så kan jag lova att den placeringen kommer att smälla högre än alla andra.

I andra bloggar har jag läst om stor besvikelse för att man missar årets SM med en pinne eller en nolla. Jag skulle kunna skriva om hur mycket bättre och rättvisare det nya SM-systemet är, men det gör jag en annan gång.

Jag förstår deras besvikelse, men det som ger mig den största tankeställaren är att man skriver att man till nästa år ska strunta i alla pinnar och nollor och bara ha kul på banan, att hitta tillbaka till varandra som ekipage och jaga det perfekta loppet. För trots allt är det viktigare än allt annat.

Ibland glömmer jag bort att det faktiskt är kul att tävla agility, ofta känns det faktiskt som en plikt. En plikt gentemot mina elever, mot mig själv och framför allt mina hundar. Hur skulle deras liv se ut om vi inte tävlade agility?

Jag tyckte nog faktiskt att det var roligare förr. Kanske för att tävlingar inte var lika självklart på den tiden men även för att det var lättare. Konkurrensen var inte lika hård och klimatet på tävlingarna var vänligare. Att redan på förhand veta att man inte har en chans mot startfältet i klassen är ganska deprimerande, att man även med ett bra lopp inte ens kommer i närheten av toppen. Och tvärt emot vad de flesta säger så behöver även klass 3-förare rosetter och uppmuntran ibland för att orka.

Så till mina mål för 2009 så får jag nog lägga till:

- att ha kul på banan

- att satsa på det perfekta loppet varje gång

För trots allt är det ju det agility handlar om. Eller?

 

Mia och Vilda

9 januari 2009 23:09

Jag och Vilda ska ha kul på banan under 2009, det kan jag lova! Frågan är om de utanför banan inte också kommer att ha kul åt oss, men det bjuder vi på!

http://agilityvilda.blogspot.com

 

Tiipa

9 januari 2009 23:11

Bra påminnelse! Vi håller ju på med agility i första hand för att det är roligt! Även om man lätt glömmer bort det när pinnarna finns nära.. Jo visst ska man fokusera på att få till bra lopp, men även att se vad man gjorde som var bra i varje lopp. Och som ngn annan sa... Tävla bara mot dig själv!

http://www.agilityliv.bloggagratis.se

 

Annika

10 januari 2009 12:07

Som alltid, mycket bra funderingar & inställning! :-)
Lycka till med att ha skoj, för skoj är det! :-D

http://www.clerselius.se/pixie.php

 

Tina

10 januari 2009 17:54

Absolut håller jag med om att ...det va roligare förr...
Idag är klimatet mellan förare på planen/utanför inte alltid så snällt.
Det gäller att välja m omsorg.
Man behöver beröm även om man fått 20 fel. Den lilla klappen på axeln för det man gjorde bra.
Framför allt behöver vi bli bättre på att berömma våra yngre agility förare.Dom har redan prestations ångest i skolan och då hade det varit bra om de fick ha roligt när de tävlar utan att få höra hur kass de va på banan. För många äldre förare är inte nådiga i sin högljuda kritik till andra.
Agility Sverige borde vakta sin tunga lite mer....tänka får man men man kan hålla inne med det så man inte sårar.

Mitt 2009 mål är oxå att ha roligt med min hund och givetvis försöka göra det bästa jag/vi kan på banan.(tex komma ihåg den)

Kram Tina&Higgins

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra helgen var vi på FitDog-läger. Det började redan på fredagen med en föreläsning om balansbollsträning. Väldigt bra för mig som precis har börjat lite. För att slippa åka fram och tillbaka så tog vi in på hotell och som vanligt så var det ett äv...

Förra helgen var Steppa, Skrutt och jag på uttag till WAO i Kinnaredshallen. Vi bodde på hotell i Jönköping med trevligt sällskap och god mat. World Agility Open går i Holland i maj. Förutom vanliga agility- och hoppklasser så tävlar man även i sno...

Det har varit dött i bloggen sedan årsskiftet. Dels har det inte hänt så mycket och dels så känns det som om bloggens funktion har spelat ut sin roll. Den är meckig att uppdatera och lite svårhanterad. Men samtidigt vill jag inte göra mig av med den....

Året 2017 är snart till ända och jag tycker att det är svårt att skriva en årskrönika just i år. Det har hänt så mycket både positivt och negativt och det går liksom inte att skriva ner allt. Men det jag tar med mig från 2017 är hur oändligt tacksam ...

Det har inte varit mycket bloggande här på sistone. Det har varit mycket med både jobb, hundar, kurser och julstök. Planen var att fylla bloggen med underbara bilder och roliga texter om våra valpkullar men tyvärr blev det platt fall. Yippie födde i ...