Alla turer kring Novas parning hade gjort att jag nästan glömt bort att jag och Spice skulle gå kurs hela helgen. När man har hållit på att arbeta länge med något, som arrangemanget kring en kurs, så känns det nästan lite blaha när man väl är där. Jag var faktiskt inte vidare på topp när vi drog igång.

Stället vi till slut hade fått lov att hyra var alldeles perfekt. Vi började inomhus i det kombinerade köket/lektionssalen. En efter en kom deltagarna ut från toaletten och var helt förundrade över doftljusen där inne. Agilityförare är inte bortskämda med doftljus och mjukt toalettpapper, det brukar vara mörka bajjamajjor som gäller.

Efter presentationen var det dags att jobba. Vi fick börja med att springa en agilitybana så att Annica fick se hur långt vi hade kommit. Sedan gick hon snabbt igenom förberedande av sväng och så fick vi jobba med starten. För min del gick det sådär, jag är så väldigt medveten om att jag inte har tränat speciellt seriöst de senaste månaderna.

När vi sedan gick vidare till nästa sektion av banan så fick vi jobba vidare med starten själva. Efter det följde teknikträning och olika ingångar i slalom. Jag fick förklaringen till varför Spice slalom är så "långam" och varför hon ibland ramlar ur första porten. och så fick jag tips om hur jag kan prova om enbensteknik kan passa henne bättre. Så det ska vi pula lite med i vinter.

Sist jobbade vi med fart kontra kontrollerade svängar. Precis som i den första övningen så hade jag svårt att få till det. Vår styrka har alltid varit att jag kan skicka iväg Spice väldigt lång på egen hand medan jag förflyttar mig. Visserligen på bekostnad av bra svängar, men ändå. Nu ville Annica att jag skulle engagera mig mer och jobba vidare i rätt riktning fast att jag upplevde att jag hade tappat kontrollen. Jag kände mig väldigt otillräcklig när vi avslutade dagen.

På söndagen började vi med kontaktfälten. Kombinationen bestod av balansbom, A-hinder och gunga direkt efter varandra. Först pratade Annica om hur hon tränar kontaktfält och hur man får hundarna att gilla dem. Tydligen är det aldrig för sent att lära om, så jag tror jag ska jobba lite med Nova i vinter. Kanske är det precis vad som behövs för att ta de sista certen.

Spice fick mycket beröm för sina kontaktfält och jag fick ett par små tips för hur jag ska finslipa och lägga upp arbetet kring svårare kontaktfält med tunnel under och snäva svängar direkt efter.

Efter kontaktfälten körde vi en jätterolig handlingsövning. Annica bestämde vilka byten vi skulle göra och var. Jag ska verkligen ta och använda den i mina egna kurser. För min del var det en riktig egoboost och vi fick mycket beröm. Jag fick även en uppmaning som jag känner att jag vill fundera ett tag på. Kanske gör jag något åt den i år, kanske väntar jag till nästa år...

Vi avslutade dagen med en hoppklassbana. Den delades i två delar och alla jobbade först med del ett. Spice gjorde en riktig skummis och hoppade rakt upp i sargen istället för att svänga in i en tunnel som jag bad henne om. Husse har filmat det och jag ska se om jag kan lägga ut filmen i bloggen.

Efteråt fick man välja om man ville köra del två eller ta hela banan i ett svep. Jag kunde såklart inte motstå utmaningen utan körde hela banan.

Efteråt samlades vi och pratade om helgen och jag blev bara så trött! Jag satt med Spice i famnen och slumrade nästan till.

Alla var i alla fall otroligt nöjda och vill att Annica kommer tillbaka snart. Vi får väl se om vi kan ordna det.

Ibland blir inte saker riktigt som man tänkt sig. Speciellt inte om man bor i Dårpippiland. Så därför borde jag inte vara förvånad. Och det blev jag inte heller.

När beslutet väl var fattat, att jag skulle para Nova en sista gång, då började det krångla. Att få ledigt från jobbet, att ordna vikarier, planera kurser så att husse kunde hålla dem själv, packa, fixa, förbereda...

Och själva resan ska vi inte prata om. Vinterdäck på och tanken full. Strulande centrallås som gör att man inte alltid kan öppna bakluckan när man vill. Och när den väl är öppen så ramlar den ner i huvudet på en så att man ser stjärnor.

Inte kom jag iväg i tid och resan gick till en början ganska bra. Jag stannade till i min gamla hemstad, Jönköping, för att käka lunch och handla ett täcke till Miza. Det blev två stycken, ett termotäcke och en stickekofta.Båda i rosa såklart.

Bensinen räckte inte hela vägen som det var planerat och jag fick stanna och tanka innan Stockholm. Jag har aldrig kört i Stockholm på egen hand och jag gör helst inte om det. Jag anlände lagom till rusningen började och sedan kallsvettades jag konstant i 45 minuter. För stockholmarna kan inte köra bil. Och vägarna är inte anpassade för så mycket traffik. Till slut var jag igenom och kunde dra vidare till Åkersberga och börja leta upp mitt boende. Klockan började bli mycket och jag var tvungen att checka in och vi hade inte bestämt tid när jag skulle vara hos hanen. Så jag kände mig lite pressad. Incheckningen gick snabbt och jag kunde åka tillbaka samma håll som jag nyss kommit och med andan i halsen sladda in på Kennel Sunny-Hill's. Som vanligt dröjde det inte länge förrän munnarna började gå och vi nästan hade glömt bort varför jag kommit. Miza fick träffa sin bror och sedan drog racet igång. Nova blev parad så småningom och efter lite middag återvände jag till vandrarhemmet, ganska sent.

Dagen därpå sov vi ganska länge, Nova i min säng och Miza på sin fäll iförd stickekoftan. Hon var jätteduktig och hade inte gjort inne på hela natten. Jag matade hundarna och vi tog en promenad runt området som låg ända nere vid havet.

Efter en snabb frukost åkte vi tillbaka till hanen och där råkade vi sedan bli kvar hela dagen. Vi pratade hund och avel såklart och jag fick titta på olika hundar. På eftermiddagen åkte vi till en djuraffär och efteråt åkte jag vidare till världens bästa Tina och Nixxa för en snabbvisit. Miza och Naya fattade genast tycke för varandra och lekte så det stod härliga till.

Vi återvände till Sunny-Hill's å kvällen för middag och mer hundsnack. Av någon konstig anledning så åkte jag inte därifrån förrän långt efter midnatt...

På fredagen var jag tvungen att checka ut från rummet vid tio. Vi sov länge och jag struntade i frukosten. Efter en promenad packade vi och gjorde iordning bilen för ett sista besök hos hanen och vidare färd mot Skåne. På väg ut ur Åkersberga besökte vi ett köpcentra där jag handlade lite lunch och proviant.

Efter att att ätit lunch och pratat mera hund så fick Nova träffa hanen en sista gång. Nu tyckte Nova att det fick räcka och gav honom ett rejält tjuvnyp.

Jag hade räknat med att komma iväg senast två, men nu blev klockan istället fyra. Så jag hamnade i rusningstraffiken igen. Suck! Och det gäller minsann att ha tungan rätt i mun. Jag vet inte hur många "olyckor" jag fick köra runt om.

Resan hem gick bra och vi stannade två gånger på vägen för mat och bensin. Strax efter tio rullade jag in på uppfarten och äventyret var över för den här gången.

Så nu väntar vi med spänningen på att få se vad som finns där inne i Novas mage. Hanen heter Lundecock's Zound of Sweden och valparna beräknas födas till jul.