Ganska ofta glömmer jag att hundar, agility och träning är en stor del av mitt jobb. Och att själv gå kurs faktiskt också är jobb. För det är ju så himla roligt. Sedan två år tillbaka är jag tjänstledig några timmar i veckan för att hinna med mitt andra jobb - att träna hund och hålla kurs. Andra tråkiga och ledsamma arbetsuppgifter följer såklart med men så är det ju med alla jobb. Att uppdatera hemsidor och räkna ut moms i flera timmar är minsann inte det roligaste. Mina båda jobb är ofta ganska stressiga och inte helt lätta att kombinera rent tidsmässigt men variationen och känslan av frihet, att inte sitta fast på enbart en arbetsplats gör det mödan värt.

För några år sedan hade jag en galen tonåring som ville praktisera i Hunderian och eftersom vi kände henne väl så sa vi okej. "Eleven ska få kännedom om vanlig förekommande arbetsuppgifter på arbetplatsen" stod det i betygsunderlaget jag fick. Alltså fick jag sätta mig och skriva. När A4-sidan var fylld kunde jag konstatera att mina "vanligt förekommande arbetsuppgifter" i Hunderian inte alls var speciellt glamorösa. Men de var väldigt varierande. Så eleven fick klippa hund, bada hund, rasta hund, träna hund, prismärka varor, baka muffins till alla helgkurser, dammsuga och sy halsband. Och mycket mer. Galningen kom tillbaka för ytterligare en prao-period. Så jag har nog ett ganska roligt jobb.

Nackdelen med mitt arbete är att det är mycket helgjobb.

Fast denna helgen kändes det inte så farligt, för då gick jag själv kurs. Annica Aller är min guru och stöttepelare, den som hjälper mig att bringa reda i oredan. Alla som följt mig och Spice vet att Pirayan inte har det så lätt med hörseln på agilitybanan. Annica har hjälpt mig jättemycket och gett mig de verktyg jag behövt för att få Spice dit jag vill istället för att bara springa på i rasande tempo. Nu när jag äntligen, efter mycket svett och tårar lyckats få det att funka så får jag en Skrutt. Skrutt är lika lyhörd som Spice är döv. Skrutt är lika vändbar som Spice är ovändbar. Med Spice måste man göra på ett sätt och med Skrutt precis tvärt om.

En stor skillnad är att Spice alltid varit så snäll och förlåtande, och även om jag inte gjort helt rätt så läser hon mig så fint och hittar vägen själv. Skrutt däremot blir asförbannad och någon av oss gör fel och bara vrålar och skriker. Och jag tappar koncentrationen helt när han gör så.

Helgens övningar har varit aningen för svåra för honom och jag har fått ett par utbrott på hans vrålande. För mig har det varit en tuff uppgift att tänka helt tvärt om mot vad jag brukar, hålla rätt på mig själv samtidigt som jag minutiöst måste visa min vrålande hund rätt. Vi klarade inte av någon övning utan att dett blev fel på minst ett ställe, oftast flera. Så nu har jag en diger lista på saker vi måste ta tag.

Men när den hunden blir färdig - då får agilitysverige se upp!