Agility är ingen exakt vetenskap. Agility innehåller en del fysik; centrifugalkraft i svängarna, gravitation över kontaktfält och hopphinder och svarta hål fyllda av förtvivlan när allt går åt helvete. Förarna får även ägna sig åt logiskt tänkande, att kunna förutspå framtiden cirka 30 sekunder bort, förutse konsekvenserna av sitt handlande samt ha en viss tro på högre makter. Man måste även kunna utföra mer än en sak åt gången. Man ska springa, skrika, vifta med armarna, ändra tempo samt hålla ett öga på hunden och ett öga på vart man är på väg.

Agility är inte en vetenskap utan en känsla och ett samspel mellan mig och min hund. En del snappar upp och förstår känslan snabbt medan andra ägnar ett helt liv åt kurser och träning utan att hitta den. Vi är alla olika.

På mina kurser försöker jag inte på något vis hymla om att agility är svårt. För det är det! Rom bygdes inte på en dag och bakom varje framgångsrikt ekipage ligger timmar av blod, svett och tårar men också mycket skratt och glädje.

Många elever kräver att få veta exakt hur de ska göra för att kunna genomföra vissa moment. Men mitt svar blir alltid det samma - det finns inget givet facit. Jag visar dig ett generellt utförande och hur jag gör. Sedan måste du och hunden, med min hjälp, komma fram till vad som blir det absolut bästa för er, hur vi får ut det bästa ni kan prestera.

Efter hand som de blir mer medvetna om att agility inte är en vetenskap utan mer än känsla, så brukar det gå undan i utvecklingen. När man väl har hittat känslan så blir man väldigt medveten om vad som gick bra och vad man inte är nöjd med och vill förändra. Och det är då eleverna tappar modet och undrar om det någonsin kommer att stämma till 100%, om de någonsin kommer att vara helt nöjda.

Och då brukar de lite uppgivet fråga mig hur ofta jag upplever att jag gjort "det perfekta loppet", loppet där allting bara flyter och jag lämnar banan med ett stort leende på läpparna.

Jag brukar ärligt svara dem att det inte är så ofta som de tror. Kanske vart trettionde eller fyrtionde lopp.

TILLS IDAG! Idag har jag upplevt den känslan i två lopp på samma dag. Min fina, fina Skrutt!!

Hoppklassen var en väldigt rolig bana som jag kommer att använda mycket fram över. Håll i hatten alla elever! Snabb som sjutton var den med miljoner ställen att göra misstag på. Jag bestämde mig för att satsa allt jag hade och det höll nästan hela vägen. De sekunder som gjorde att jag "bara" blev 5:a istället för 1:a tappade jag på slutet för att jag inte hann upp och göra ett blindbyte efter den korta blå tunneln. Men känslan!!!!

Inför agilityklassen var jag faktiskt riktigt nervös. Den var lång, snabb och flytig men krävde att föraren hela tiden var på tårna. Spice hade fått en vägran på tunneln innan balansen därför att jag varit för snabb iväg mot balansen. Så med Skrutt valde jag ett alternativ jag inte banvandrat...

Och så var det ju det här med kontaktfältet på balansen. För första gången testade jag running på tävling efter ganska lite träning. Känslan som löpte nerför ryggraden när jag hörde fyra snabba tassar dunsa mot kontaktfältet var obeskrivlig. Förvisso gjorde han sitt vanliga lilla grodhopp på slutet men denna gången hade han varit ordentligt på kontaktfältet innan. Med tanke på träningsmängden så tycker jag att det är fantastiskt. Framför allt så är farten över själv balansen 100% bättre än tidigare och det var ju trots allt det jag ville uppnå med att träna running.

Tyvärr så blir jag aningen yr i huvudet några hinder senare och upplever att jag drar iväg lite mycket i sidled, och Skrutt följer efter. Den vägran kostade oss 3-4 sekunder, vilket kunde ha gett en vinst.

Men jag skiter fullkomligt i vilket, för jag är så jäkla NÖJD!