Jag tycker inte om konceptet blåbärstävling. Det som är tänkt som en inkörsport för nya gröna ekipage har i många fall blivit en arena att visa upp sin nya unghund på enligt bäst titta-så-bra-min-nya-unghund-är. Jag upplever att många har så bråttom ut på tävlingsbanan för att DE vill det och de tänker inte på att hunden kanske inte är redo. Jag brukar inte starta mina hundar i någon tävling innan de kan alla hinder och har full fokus på sin uppgift. Jag vill att debuten ska bli en seriös och trevlig upplevelse för både mig och hunden. Att vi tävlar som vi har tränat. Jag behöver inte tävlingar genom min hunds utbildning för att avgöra om den är startklar eller inte, det vet jag i alla fall.

Idag har jag gjort ett undantag. Jag har startat unghunden i en blåbärsklass, innan hon ens hunnit bli 12 månader. Varför, undrar ni säkert. För att Yippie är Yippie. Denna briljanta agilityhund som helt plötsligt inte kan springa mera för att den gula sandsäcken nog rörde på sig, för att fåren dricker så att det låter, att fåglarna slåss i buskarna eller för att det kommer en bil på vägen. Trots att hon hängt med på agilitytävlingar hela säsongen så är tävlingsplatsen det absolut läskigaste stället att vara på. Förutom ihärdig miljöträning så har jag funderat mycket på hur jag ska gå åt problemet.

För ngon månad seda drog Fredagsklubben igång och Yippie fick träna på ny plats. Megaläskigt! Och goda dofter som distraherade. Men för varje gång gick det bättre och bättre och en plan började ta form - kanske skulle hon få vara med på årets sista blåbärstävling? Lokalen och hindren är hon ju bekant med och dofterna också. Och det är ju ganska mycket publik när Fredagsklubben tränar, så vad kan vara bättre än lite mer publik? Agilityn kommer aldrig att vara ett problem för Yippie. Men tävlandet i sig kan nog vara. Så därför behöver hon nog mer än något annat träna på att tävla. För mig är det en annorlunda tanke.

Alla mina farhågor kom på skam, tack och lov. Jag hade föreställt mig att hon inte skulle vilja vara med alls, att hon skulle ha svansen mellan benen och kanske försöka fly. Resultatmässigt var det en katastof med tanke på vilka kunskaper hon faktiskt besitter, men för övrigt var det ren och skär triumf. Hon var glad och sprallig, svansen stod rakt upp och hon vågade dra på. Jag är mer än nöjd!

 

Jeanette

30 november 2014 23:19

Så duktig hon är den lilla räkan

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra helgen var vi på FitDog-läger. Det började redan på fredagen med en föreläsning om balansbollsträning. Väldigt bra för mig som precis har börjat lite. För att slippa åka fram och tillbaka så tog vi in på hotell och som vanligt så var det ett äv...

Förra helgen var Steppa, Skrutt och jag på uttag till WAO i Kinnaredshallen. Vi bodde på hotell i Jönköping med trevligt sällskap och god mat. World Agility Open går i Holland i maj. Förutom vanliga agility- och hoppklasser så tävlar man även i sno...

Det har varit dött i bloggen sedan årsskiftet. Dels har det inte hänt så mycket och dels så känns det som om bloggens funktion har spelat ut sin roll. Den är meckig att uppdatera och lite svårhanterad. Men samtidigt vill jag inte göra mig av med den....

Året 2017 är snart till ända och jag tycker att det är svårt att skriva en årskrönika just i år. Det har hänt så mycket både positivt och negativt och det går liksom inte att skriva ner allt. Men det jag tar med mig från 2017 är hur oändligt tacksam ...

Det har inte varit mycket bloggande här på sistone. Det har varit mycket med både jobb, hundar, kurser och julstök. Planen var att fylla bloggen med underbara bilder och roliga texter om våra valpkullar men tyvärr blev det platt fall. Yippie födde i ...