I veckan har jag på allvar tagit tag i min kropp, med målet att vara i betydligt bättre form till SM. Och dit är det - i runda slängar - två månader.

Nu är det säkert någon som ligger dubbelvikt av skratt med tanke på hur jag brukar vräka i mig godsaker på tävlingar och kurser, men faktum är att förutom vid dessa tillfällen så äter vi sunt. Problemet är snarare motionen. Eller bristen på motion.

Man kan ju fråga sig hur sjutton man kan låta bli att motionera om man har fem hundar, men faktum är att vi i vinter har varit fruktansvärt slappa och slöa. Inte ens hundarna har velat gå ut. Jag menar, hur kul är det att lunka samma runda i samma kvarter ungefär 100 dagar om året? Mycket variation på promenadvägarna finns det inte här, speciellt inte vintertid när det blir mörkt innan jag hunnit hem från jobbet. Och regnigt och ruskigt har det varit...

Inte bara jag behöver komma i form, Nova behöver det verkligen också. Om jag är lite rultig så är Nova smällfet. Nova är olyckligtvis byggd som en sheltie ska vara, liten och kompakt, alltså sätter sig vikten där man kan se den och hon blir rund som en boll. Hon till och med stönar när hon hoppar. Och DET är inte bra!

Så nu för tiden är det andra bullar. Jag är ute och promenerar med ungdomarna så mycket jag bara hinner. Spice behöver verkligen inte tappa ett gram, hon ser ut som en slanggurka, men däremot så behöver hon stimulansen att få vara ute och kolla på naturen. Luna får hänga med mest eftersom... jag antar att husse blir glad.

Att jag inte blir glad är en annan femma. Luna är nämligen inte speciellt rolig att ha med sig på promenad. Hon springer och trasslar in sig i alla de andra kopplen, drar helt plötsligt iväg till en god doftfläck och ska kissa sjuhundraelva gånger på 10 meter.

Gamlingarna är glada över att de slipper följa med ut. De börjar bli riktigt gamla och mossiga. Luse är stel och Rupa är döv. De trivs allra bäst på sofflocket där ingen stör dem. Det bästa de vet är att följa med på tävling. De ligger i komposten och håller koll på alla eller sover i gräset. Speciellt Luse har alltid älskat gräs. Förhoppningsvis hinner jag ge henne en egen gräsmatta innan hon inte finns längre.

Kanske, kanske till nästa vår...