Det är en tradition att åka till Malmö Int. Det verkar också vara en tradition att något ska krångla när jag är på väg till Malmö int. ensam, eftersom husse sover över i Arlöv. I år var det nte helt otippat bilen som inte ville samarbeta, trots att vi vidtagit alla mått och steg för att bilen skulle vara på bästa tänkbara humör och starta snällt. Men nej, det gick inte. Det slutade med att hjälpen strömmade till från inte mindre än två håll och jag kom ner till Malmö i tid.

Nisse hade ritat flytiga och roliga banor, dock en aning för enkla för medium skulle det visa sig. Spice tog sig runt agilitybanan lugnt och säkert och kom i mål med tidsfel. Hon är skendräktig och därmed tjock och omotiverad. Skrutt for omkring som ett skållat troll och blev tyvärr diskad på näst sista hindret, tunnel under balansen. Jag blev lite för ivrig och drog iväg mot nergången istället för att hjälpa och Skrutt kan tydligen inte höra skillnad på "balansen" och "tunnel". Så vi får båda ta på oss den disken.

Det kändes som om det kvittade för den viktiga klassen var ju hoppklassen, där hägrade både cert och SM-pinne. Jag höll i honom ganska bra men två små missförstånd kostade tid. Trots det tyckte jag att det gick undan, så döm av min förvåning när jag fick veta att vi fått noll-komma-nånting i tidsfel! Vi ledde ett bra tag men blev petade längre och längre ner i listan. Eftersom tidsfel vare sig ger cert eller poäng till Årets Agilityhund, så fick jag hoppas på SM-pinnen istället. När klassen var slut kunde jag efter nervös väntan andas ut. Vi hade tagit sista pinnen i klassen är därmed klara för SM 2013!!

Jag är så stol över min Skrutt som debuterade i klass 1 den 26 maj ifjol. Han har alltså inte tävlat ett helt år ännu men är redan klar för SM.

Efter en lång dag på mässan var det dags att åka hem och packa ur belöningspåsar och kampleksaker och istället packa ner fluffborste och finkoppel. En något mindre tidig morgon blev det på söndagen men det gäller att gå upp i tid när man ska göra sig presentabel för utställningsringen.

Vi ställde bara Myzzli eftersom revisorn glömt att anmäla Skrutt. Det retar mig lite eftersom domaren var mycket generös med det röda kortet.

Myzzli skötte sig mycket bra och slutade 2:a i unghundsklassen, tyvärr utan CK. Dessa var domaren inte ett dugg generös med dock. Kritiken är skriven på tyska och snabbt översatt med husses skoltyska så lyder den ungefär "hund med två öron och en svans". Den var mycket kortfattad och intetsägande och sa egentligen inte ett dugg om hunden.

Nu är det påsklov och förhoppningsvis lite lugnare på jobbet. Hela påskhelgen håller vi till på Gåsahoppet och det ska bli så roligt. Jag har lovat mig själv att köra Skrutt som en klass 3-hund och inte som en unghund - plattan i mattan!

Det har varit lite tyst i bloggen på ett tag. Dels har det inte hänt något spännande att skriva om och dels så har vi haft influensan.

Det var meningen att vi skulle ha parat Miza med Skrutt men Skrutt var inte intresserad av henne och jag hade lite för mycket is i magen och åkte inte till någon annan hane. Annars är det ganska typiskt att man har för bråttom och vill para för tidigt, men nu var jag för sent ute. Så det blir inga valpar i Dårpippiland i vår. Däremot har vi trevliga planer inför hösten och kanske blir det inte mindre än TRE kullar.

Förra helgen var vi trots influensa och hosta i Vilsta på rasklubbens utställning och årsmöte. På fredagkvällen blev husse invald i styreslen och ska ansvara för den aktiva sheltien. På lördagen var det utställning, närmare 300 hundra hundar var anmälda och i hallen var det knäpp tyst. Helt otroligt!

Myzzli var först ut i juniorklassen men fick inte mer än Very good till min förvåning. Fast det var i och för sig inte många som fick Excellent. Att Miza skulle få Very good i öppenklassen var ingen förvåning, dels på grund av storleken och dels för att hon tyckte utställning var fruktansvärt tråkigt just idag. Hon till och med la sig ner när vi väntade på bedömning!

Alla pratar jämt om hur fantastiskt roligt det är i Vilsta, men jag var alldeles för sjuk för att uppleva något. Vi gick och la oss tidigt båda kvällarna och låg sedan och hostade i kapp. På måndagen gick jag till doktorn och fick utstkivet massa meducin. Jag var så sjuk att vi fick ställa in veckans kurser, det har aldrig hänt att vi har ställt in på grund av sjukdom!

Trots att jag var svag och inte helt frisk på fredagen så var jag ändå tvungen att gå till jobbet. Och sedan var det tävling hela helgen.

På lördagen åkte vi till Linköping för att vara med på deras kvällstävling. Ridhuset var litet men det var uppvärmt. Inga termobyxor och ingen tjockjacka på hela kvällen.

Den inledande agilityklassen såg bedrägligt enkel ut men skördade ändå massor med offer. Jag diskade båda mina.

Hoppklassen efteråt såg om möjligt ännu enklare ut och det var bara att springa. Men inte heller den var så enkel som den såg ut. Spice gjorde ett helt ok lopp på hyfsad tid och Skrutt drog fram som en virvelvind. Jag minns inte så mycket av hans lopp för det gick så vansinnigt fort. Vi kom i mål 3 sekunder före ledande hund och vi tog vår första vinst och vårt första cert!

Stackars Skrutt var fruktansvärt dålig i magen hela dagen och såg emmelanåt riktigt bedrövlig ut. Men han ville äta godis och han taggade igång på hundarna på banan så jag beslöt mig för att starta ändå. Och stackaren satt och bajsade ända fram tills vi skulle starta i hoppklassen. Och ändå lyckades han göra ett sånt bra lopp!

Efter tävlingen åkte vi runt för att hitta en kvällsöppen butik för att få tag i handduk och schampo så att vi kunde tvätta bajsrumpa när vi kom till hotellet. Fatta hur svårt det var att hitta en handduk! Vi hittade ingen och fick nöja oss med två skurdukar så att vi åtminstone kunde ta det värsta innan hotellets handduk fick sätta livet till.

Vi åkte de två timmarna till Tidaholm för att övernatta inför söndagens tävling. Vi var framme strax innan midnatt och hotellrummet var iskallt. Badrummet däremot hade värmeslingor i golvet och jag var bra nära att sova där inne. Det blev inte mycket sömn för min del eftersom jag hela tiden lyssnade efter Skrutt, ifall han blev dålig i magen.

Söndagen var svinkall med -10 och bitande vind. Och ridhuset var INTE uppvärmt! Klasserna var små och det gick fort undan och vi kunde sätta oss i bilen och åka hem.

Vi började med en sån där bedräglig agilityklass som såg enkel ut. Men det var den inte och ekipagen diskade sig på löpande ban. Båda mina nollade - Spice blev 5:a och Skrutt 2:a, endast 0,8 efter snabba Patrik och Sam. Placeringen gav SM-pinne och cert!

Hoppklass A var en riktig luring med hög fart, svängar och skikthandling. Spice fick en förarglig femma pga mig och på slutet sket hon helt enkelt i sista hindret och gick rakt på godiset. Skrutt satsade lite väl hårt och fick en del vida svängar. Men det räckte ändå till en 4:e-plats och ytterligare ett cert!

Hoppklass B var banan A baklänges, på sina ställen lättare och andra svårare. Skrutt kunde tekniskt sett ta sitt sista cert men det smet sig några hinder från slutet. Spice tuffade på i godan ro och det räckte till en 5:e-plats.

Jag kan fortfarande inte smälta att vi tagit 3 pinnar och 3 cert i helgen. Mitt mål var att ta minst en pinne men gärna två. Nu fick jag chansen att mäta Skrutt mot Sam och se vilka tider vi kunde få till. I agilityklassen skilde det 0,8 och i hopp A en sekund. Jag är inte frisk från influensan ännu och hade inte ork att skärpa till mig riktigt heller. Jag ser fram emot Gåsahoppet med stora klasser och stor konkurrens. Nu är det bara tre pinnar kvar till SM, så det känns inte helt omöjligt.

Efter att ha legat i influensa en vecka kändes det lagom omotiverat att åka till Halmstad Hundarena och tävla agility. Men det var ju tur att jag gjorde det eftersom Spice gjorde två riktigt bra lopp för att vara så lätta banor, och det räckte minsann till cupvinst. Skrutt var inte fullt lika duktig och var faktiskt långsammare än Spice i båda loppen och han fick dessutom fem fel. Men det räckte ändå till en 6.e-plats och inte ett enda missat kontaktfält.

Jag har fått förfrågningar om banskissen och film på den där hopptrean i Karlshamn, så här kommer de. Jag tycker inte att den faktiska banan stämmer med skissen precis, bland annat låg säcken och nästa hopphinder mer parallellt vilket syns på filmen.

Nu har jag snart varit sjuk i influensa en vecka och jag är fortfarande inte riktigt bra. Skitsjukdom! Alltså har det inte blivit bloggat något om tävlingen förra helgen. Nu är det ju i och för sig inte så mycket att blogga om för dagen var en smärre katastrof. Det var bara Skrutts SM-pinne som satte lite guldkant, men knappt ens det eftersom loppet var riktigt katastrof. banan var väldigt roligt och jag hade bra känsla när jag gick in med Skrutt. Men det blev ett grodhopp på balansen och så var det bra med det. Spice gjorde också ett grodhopp och sedan diskade hon sig två hinder senare. Det som stör mig mest är att jag de senaste veckorna övat mycket distanshandling balansnerfarten och det har gått skitbra. Men när jag testade det på tävling så sprack det.

I hoppklassen gällde det bara att få till bra svängar, speciellt efter säcken. Och hur bra på det är jag? Inte speciellt! Och sedan var det det där ödesdigra stället efter långa tunneln, där hundarna kom ut rakt in i sista slalomporten. Japp, du läste rätt! Vi fick se alla möjliga och omöjliga lösningar på den passagen och de flesta misslyckades. Jag testade två olika och jag blev diskad båda gångerna. Enda trösten är att jag var i gott sällskap.

Av 4 möjliga lopp kom jag imål i 3. Starkt jobbat!

Enligt min nya chef så är det upp till var och en hur man tolkar saker. Alltså är det jag själv som väljer vad jag tar åt mig och blir ledsen av. Om någon kallar mig för TJOCKIS så kan jag antingen välja att se det som personen tycker att mulligt är fint och positivt, eller att se det som att personen i fråga tycker att jag är ful och äcklig.

Jag har funderat väldigt mycket på det de senaste veckorna och applicerat det på fenomenet Facebook. Alla som lägger ut filmer eller bloggar förväntar sig ju någon form av respons, annars hade vi ju inte gjort det. Det jag förundras över vad som händer efter en tävlingsdag. Massor med filmer poppar upp, men de bemöts väldigt olika. Jag känner själv att jag börjar bli lite snål och sniken - jag försöker själv att i alla fall klicka på Gilla om jag inte har tid att skriva någon kommentar - men varför ska jag kommentera dig om du inte kan bemöda dig med att kommentera mig? Någon gång i alla fall!

Jag kan välja att tolka de uteblivna kommentarerna på två sätt; antingen tycker folk att jag borde veta hur bra jag är så att alla kommentarer är överflödiga eller så tycker folk att jag suger och inte ens förtjänar ett Gilla. "Om du inte har något snällt att säga ska du inte säga något alls". Typ!

Tyvärr tror jag alltid på det senare - kanske för att jag inte har något träningsgäng som stöttar upp.

Alltså får man gå kurs med jämna mellanrum för att få lite självförtroende och ork att fortsätta ytterligare en säsong. I helgen som gick träffade vi Annica Aller igen och som vanligt var det jättebra. Både Skrutt och Myzzli gick Steg 3 och vi tränade idel, ädel klass 3-svårigheter.

Och som vanligt fick Annica mig att tro att jag kan. Jag har komplex för mig vikt, åtminstone på agilitybanan. Jag vet att jag har fantastiska hundar men de kommer inte till sin rätt eftersom jag sinkar dem. Jag tycker det är skitjobbigt att inte hinna med och ge dem det stöd de förtjänar. Spice är snäll och har dragit ner på tempot för att undvika komunikationsmissar, Skrutt har inte gjort det och är inte alls lika förlåtande när det blir fel...

Det är grymt jobbigt att ha så mycket kunskap i huvudet när kroppen inte vill samarbeta.

Någon gång ibland får jag höra att jag är fantastiskt bra på att springa och placera mig på rätt ställe, men oftast säger det de inte till mig personligen.

I helgen var det första gången någon sa till mig rakt ut: Jag tycker att du är fantastisk, jag fattar inte hur du hinner och orkar! Du är så jäkla envis och en riktig kämpe som orkar slita.

Jag tror att alla behöver någon form av idol eller förebild. Om man har förmånen att få lära känna sin förebild och veta att någon tror på en, då kan det ju bara gå åt ett håll?

Jag avslutar med att bjuda på några filmer från helgen. Notera speciellt Myzzli som tar sig igenom en bana på 34 hinder, absolut sist på dag 2.

Och jag är inte ute efter några sympatier - känn dig inte tvingad att kommentera. Men har du något snällt och äkta att tillägga, då blir jag glad.