Nu börjar det dra ihop sig till valpning. Mindre än en vecka kvar är det nu. Miza är tjock och flåsig men hon blir ändå vansinnig när hon inte får följa med på promenad och träning. Valplådan står redo och alla grejjor är framplockade. Miza har varit och provbäddat i lådan och verkar nöjd med upplägget. Snart får vi veta vad som döljer sig där inne!

Hela helgen har vi tillbringat i den nya mässhallen i Malmö. För husses del innebar det även fredagen för att förbereda inför agilityn på lördagen. För min del har veckan varit alldeles hysterisk och helgen blev också hysterisk, det har liksom gått i ett. Men som vanligt blev det mycket trevligare än vad jag hade väntat mig.

Lördag

Tidigt på morgonen fyllde jag bilen med hundar och människor för att åka till Malmö. Allting kring mässan är nytt och det är egentligen bara själva hallen som är färdig. Entre, parkering och en del annat är långt ifrån klart och lite kaos. Parkering på en grusplan, husbilar och personbilar blandat utan parkeringsvakter, är helt klart intressant.

Såhär dags på dagen var i alla fall kön till insläppet inte så lång. Och husse hade redan tagit in mina grejjor på fredagen så jag hade bara väska och hund att hålla reda på. Large banvandrade när vi kom in så vi hade gott om tid att äta och titta på agility.

Agilitybanan var kul, även om jag fick ägna en stor del av banvandringen på starten. Spice är inte så lättsvängd och starten bestod av många svängar. Men jag gick mot strömmen och gjorde det jag trodde på och det blev så bra så. 0 fel och en 5:e plats. Men det höll på att sluta illa. Sista hindret stod lite dumt till och en del hundar hade svårt med det eller missade det helt. Spice tvärstannade framför det och tog sedan att grodhopp utan att riva.

Hoppklassen var en ruskig utmaning, på ett ställe hade föraren inte någonstans att göra av sig själv och på slutet gällde att få till fina svänga för att tjäna tid. Spice gick hyfsat bra men på slutet såg hon sig inte för och jag höll på att ramla över henne. En vägran fick vi också. Och på slutet blev det en disk - när SKA hon lära sig att threadla?!

Shoppade gjorde jag ju såklart också. Bland annat så tittade jag in hos Arrak för att åter prova en jacka jag sneglat på. Tycker det är mycket med 1900:- för en jacka, oavsett hur bra den är. Just denna kostade bara 300:- eftersom det var det sista exemplaret i den modellen och storleken. Jag hittade även en ny sax att klippa tassarna med. Trodde den skulle kosta en halv förmögenhet men behövde bara ge 175:-.

Söndagen ägnade vi åt utställning. Det kändes så lagom kul att komma hem på lördagkvällen och ställa sig och fluffa hund. Men utställning är alltid kul, så det var bara att sätta igång.

Kön in var enorm men vi fick åtminstone parkera på funktionärsparkeringen så det blev inte så långt att gå. Och alla sakerna stod redan på plats vid ringen, så det var bara att kliva in. Klasserna var inte jättestora så dagen gick ganska fort.

Jag trodde att jag läst på de nya utställningsreglerna men en sak hade jag missat. Skrutt fick VG i juniorklassen men skulle ändå vara med i konkurrensen. Tydligen så måste att VG-hundar vara med och konkurrera om det inte finns fyra Excellent-hundar. Så Skrutt blev 4:a i klassen. Kritiken var lite si och så, men domaren var så trevlig så det spelade ingen roll. Och han ÄR skranglig.

Spice fick även hon VG, inte vidare elegant hund, men fick även hon vara med i konkurrensen där hon blev 3:a.

På vägen hem stannade vi till för att hitta nya gympaskor till mig. Eftersom jag har problem med fötter och ben så är det viktigt med bra skor, något jag hittils inte lyckats hitta. Men nu kanske... Köpte svindyra skor med gelesula, det var som att gå på moln. Åtminstone i butiken. Skorna är inte invigda ännu, fast jag är rysligt sugen på att gå ut och testa trots att jag har ont.

Igår var vi och ställde på en inofficiell utställning i Laholm. Vi var där ifjol och det var himla trevligt - stort rymligt ridhus, trevliga funktionärer och god mat i cafeterian.

I år var det minsann inte välorganiserat.

Till att börja med så stod det fel i katalogen på sheltisarna. De hade placerat hundar i fel klass och de hade glömt markera vilken klass som var vilken på sina ställen.

Myzzli var först in och hon skulle tävla mot en annan tikvalp som jag visste inte var där. Ringsekreteraren talade i samtalston och blev skitirriterad för att ingen gick in i ringen. Till slut rusade jag in med andan i halsne och bedömningen började. Domaren var en äkta bruksmänniska och hade nog läst sheltiens standard lite knapphänt. Myzzli fick dålig kritik och med knapp nöd ett HP. Han var mest kritisk mot hennes framsjutna skuldra och pekade någonstans mitt på rygggen - där borde skuldran vara...

Ut med Myzzli och in med Skrutt, ringsekreteraren försökte fortfarande göra sig hörd och var lika irriterad över att ingen lyssnade.

Skrutt blev bedömd och det var samma sak där, skuldran borde ha suttit mer på ryggen osv.

ut ur ringen för en kort paus innan jag ska in med Spice. Husse räckte mig båda kritikerna så jag kunde läsa. Då såg jag att Myzzlis kritik var skriven på fel hund, det vill säga på tikvalpen som inte kom. I samma stund efterlyser ringsekreteraren en hund som ska in i ringen. Det visar sig vara mig och Skrutt hon letar efter. Jag skulle inte alls varit inne i förra klassen, hunden som skulle varit ensam där dök inte upp och hon brydde sig inte om att kolla några nummerlappar, det var vårt jobb att komma in med rätt hund. Himla lätt när man inte hör vad människan säger och hon bara snäser och fräser.

Så istället för att vinna klassen fick jag lämna tillbaka min rosett, få en ny bedömning och nöja mig med att komma tvåa.

Kort paus och sedan in med Spice. Hon föll honom bättre i smaken, men hanen vann och Spice blev BIM.

Så tänkte vi, nu ska vi vänta hela långa dagen till det blir dags för gruppfinalen. Då kommer ringsekreteraren igen och efterlyser Myzzli, för NU var det minsann gruppfinal. Myzzli låg och vilade på buren utan koppel, men det fanns knappt tid att sätta det på henne och borsta lite. Endast Myzzli tävlade och vann.

Vi började samla ihop oss för den långa väntan inför BIS-finalen när ringsekreteraren dök upp. Jag skulle lämna tillbaka rosetten för det hade blivit fel, det var fler hundar som skulle varit med i finalen. In med Myzzli igen, som vid det här laget satt i buren. Lång väntan i ringen på collievalpen som de skulle "hitta". Till slut var alla tre på plats och bedömningen kunde börja. Ja, inte helt oväntat placerade han Myzzli sist.

Kritikerna var så märkliga och usla att jag inte ens tänker publicera dem. Jag kan inte ens säga att det blev ett bra träningspass av denna dagen, för jag var så grymt irriterad på den sura ringsekreteraren, den nonchalanta domaren och den usla organisationen. Inoff eller inte, jag har lagt ner mycket tid på att göra mina hundar iordning och jag tycker nog att man kan kräva lite mer respekt från arrangör och funktionärer.

Nåja, dagen slutade i alla fall betydligt trevligare hemma hos en uppfödarkollega. Efter en god lunch, fika och hundsnack så kändes dagen mycket bättre.

Oj, vad det har suttit hårt inne, kvalet till SM. Vi började i våras med ett på pappret väldigt starkt lag. Tre rutinerade rävar och en ung lovande hund. Men det ville sig ändå inte och det har varit ganska mycket stolpe ut. Lagtävlingarna har inte varit många och antalet pinnar för att kvala har höjts. Man bara måste lyckas varje gång för att vara säker.

Så skadade sig Mascot och fick inte tävla mera. Ersatte honom gjorde Magnus och Nova, fast att det mest var jag som fick springa med henne. Men vi lyckade trots det ta enstaka pinnar. Så blev Zingo opererad samtidigt som Nova och båda var borta ett tag. Zingo repade sig och återvände till laget men Nova lämnade oss sorgligt nog. Såhär på slutet på säsongen var det hopplöst at hitta en bra mediumhund som inte tävlade lag, men Linda och Glittra kom till vår räddning.

Förra helgen hade vi två chanser att ta den där envisa sista pinnen i hopp. Och jag lyckades sumpa det genom att ovetande skicka in Spice i fel tunnelingång...

Så idag var det absolut sista chansen att ta hem det. Två lag var anmälda, så det gällde att vinna. Agilityklassen vann vi med minsta möjliga marginal. Inför hoppklassen var vi rejält nervösa. Men vi grejjade det och satte fyra fina nollor, och pinnen var i hamn. Det kändes SÅ skönt!

Tack för alla gratulationer via Facebook och mail, det värmer.

Äntligen kan jag bekräfta att Mizas och min trevliga resa till Sala gav frukt. Allting krånglade som vanligt in i det sista och ett tag hade jag nästan lust att strunta i att åka. Men när jag körde hem så var jag glad att jag åkte. För jag fick träffa nya trevliga människor och hundar, och Miza fick träffa en mycket trevlig och vacker sheltiepojke.

Pojken Miza träffade heter PM Quality's Best Comforter och kallas till vardags för Izac. Han är stor och ståtlig och har erövrat cert och cacib på utställning. Dessutom tävlar han agility och tog sig från klass 1 till klass 3 på en säsong. Förutom att han är både snygg och duktig på att arbeta så är han vansinnigt trevlig också.

Izac har lämnat flera fina valpar på andra kennlar och han och Miza är väldigt lika varandra i typen, trots rejäl storleksskillnad. Det ska bli jättespännande att se vad som döljer sig där inne i Mizas mage. Valparna beräknas födas i månadsskiftet mars/april.

Igår var jag och Spice i Borås och tävlade tillsammans med resten av laget. 4 x lagklass stod på schemat och tanken var att vi skulle bli klara för SM.

Vi åkte hemifrån i god tid och hade tänkt hinna äta lunch och rasta hund innan vi skulle starta. Men när vi kom fram, 1 h och 15 minuter innan banvandring, stoppas vi av vår lagkompis som meddelar att vi måste skynda oss och att de tänker starta banvandringen typ nu.

Vi var många mediumförare som anlände just då, så vi fick i alla fall dispens att gå på toa. Men sedan drog det igång! Eftersom det bara var small och medium så gick tävlingsdagen fort. Banorna var lite si och så och överlag tyckte jag att de var på tok för enkla. Utom den sista hoppklassen där man faktikt fick jobba med svänga och byten och inte bara råflänga. I medium var det konkurrens mellan flera bra lag och det var bara nollan som gällde.

Hur gick det då?

I den inledande agilityklassen kom vi 3:a och det delades ut två pinnar.

Den andra agilityklassen vann vi och tog näst sista pinnen.

I första hoppklassen sprang vi som dårar och satte fyra nollor. Tyvärr räckte det bara till en 4:e-plats, 4 hundradelar utanför pinnplats...

I sista hoppklassen hade vi slagläge. Vi startade som sista lag och det räckte med att vi kom runt felfritt. När jag startade hade vi en femfelare med oss i bagaget. Så jag skulle bara gå in och nolla. Tyvärr hände precis samma sak som i Karlshamn. Jag skickade in Spice i fel tunnelhål utan att märka vad jag gjort. Så istället för att vinna blev vi åter igen 3:a och missade pinnen. Åh, vad det grämer mig!

Nästa helg är det absolut sista chansen att ta den där förbannade pinnen!

Åh, vad jag är glad att vi köpte Myzzli! Maken till solstråle och glädjespridare får man leta efter. Fast samtidigt gör hon mig ofta så arg, så arg. Som när hon äter sladdar. Eller drar ner min kläder från stolen och släpar runt dem på golvet, gärna genom en kisspöl. Eller när hon står i carporten och bara vägrar att komma in eller låta sig fångas. Fast för det mesta tycker jag att hon är jättehärlig.

Hon har varit en lite utmaning att jobba med, just för att hon är så glad och positiv. Hon tar liksom ingenting på allvar och det bara tramsas. Då finns det tyvärr inte heller så mycket att belöna.

Agilityträningen har kommit igång så smått och där artar det sig riktigt bra. Ännu så länge är det bara tunnlar och långa mjuka svängar vi tränar.

Jag har med viss skräckblandad förtjusning sett utställningsdebuten närma sig med stormsteg och idag var det dags. Vi har tränat ihärdigt, men det är svårt när valpen är så glad att den flera gånger ramlat ner från bordet. Nu i veckan blev jag dessutom sjuk med svåra magsmärtor och akutbesök, att min sista-minuten-intensivträning totalt gick i stöpet. Jag förväntade mig verkligen inte mycket av dagen.

men alla mina farhågor kom på skam. Myzzli skötte sig med den äran och blev minsann BIR. Tyvärr blev hon oplacerad i gruppen, men vad gör väl det när man får superfin kritik?

"Feminin mycket tilltalande tik med utmärkta proportioner. Utmärkt välskuret uttrycksfullt huvud med för åldern välburna öron. Utmärkt över- och underlinje. Välkroppad för åldern. Visas med underbar attityd och utstrålning. Rör sig väl. Lovande päls. Trevligt temperamnet. Välvisad!

  Foto: Syliva Ardenstedt-Blom

Ganska ofta glömmer jag att hundar, agility och träning är en stor del av mitt jobb. Och att själv gå kurs faktiskt också är jobb. För det är ju så himla roligt. Sedan två år tillbaka är jag tjänstledig några timmar i veckan för att hinna med mitt andra jobb - att träna hund och hålla kurs. Andra tråkiga och ledsamma arbetsuppgifter följer såklart med men så är det ju med alla jobb. Att uppdatera hemsidor och räkna ut moms i flera timmar är minsann inte det roligaste. Mina båda jobb är ofta ganska stressiga och inte helt lätta att kombinera rent tidsmässigt men variationen och känslan av frihet, att inte sitta fast på enbart en arbetsplats gör det mödan värt.

För några år sedan hade jag en galen tonåring som ville praktisera i Hunderian och eftersom vi kände henne väl så sa vi okej. "Eleven ska få kännedom om vanlig förekommande arbetsuppgifter på arbetplatsen" stod det i betygsunderlaget jag fick. Alltså fick jag sätta mig och skriva. När A4-sidan var fylld kunde jag konstatera att mina "vanligt förekommande arbetsuppgifter" i Hunderian inte alls var speciellt glamorösa. Men de var väldigt varierande. Så eleven fick klippa hund, bada hund, rasta hund, träna hund, prismärka varor, baka muffins till alla helgkurser, dammsuga och sy halsband. Och mycket mer. Galningen kom tillbaka för ytterligare en prao-period. Så jag har nog ett ganska roligt jobb.

Nackdelen med mitt arbete är att det är mycket helgjobb.

Fast denna helgen kändes det inte så farligt, för då gick jag själv kurs. Annica Aller är min guru och stöttepelare, den som hjälper mig att bringa reda i oredan. Alla som följt mig och Spice vet att Pirayan inte har det så lätt med hörseln på agilitybanan. Annica har hjälpt mig jättemycket och gett mig de verktyg jag behövt för att få Spice dit jag vill istället för att bara springa på i rasande tempo. Nu när jag äntligen, efter mycket svett och tårar lyckats få det att funka så får jag en Skrutt. Skrutt är lika lyhörd som Spice är döv. Skrutt är lika vändbar som Spice är ovändbar. Med Spice måste man göra på ett sätt och med Skrutt precis tvärt om.

En stor skillnad är att Spice alltid varit så snäll och förlåtande, och även om jag inte gjort helt rätt så läser hon mig så fint och hittar vägen själv. Skrutt däremot blir asförbannad och någon av oss gör fel och bara vrålar och skriker. Och jag tappar koncentrationen helt när han gör så.

Helgens övningar har varit aningen för svåra för honom och jag har fått ett par utbrott på hans vrålande. För mig har det varit en tuff uppgift att tänka helt tvärt om mot vad jag brukar, hålla rätt på mig själv samtidigt som jag minutiöst måste visa min vrålande hund rätt. Vi klarade inte av någon övning utan att dett blev fel på minst ett ställe, oftast flera. Så nu har jag en diger lista på saker vi måste ta tag.

Men när den hunden blir färdig - då får agilitysverige se upp!