... så regnar det ordentligt!

Två dagars vila var allt vi hann med efter resan till Turkiet, sedan var det dags att börja tävla igen. Jag vill ju så gärna vara klar för SM 2011 innan löp och parning väntar.

Vi valde att åka till Ulricehamn över dagen eftersom vi tyckte att vi varit hemifrån så mycket. Med tanke på hur dags vi fick åka hemifrån så ångrade jag mig i efterhand.

SMHI hade gått ut med vind och regnvarning för Skåne och västkusten och det var mörkt när vi lämnade Klippan. Men vi fick inget regn på hela vägen och i Ulricehamn regnade det inte. Åtminstone inte förrän vi skulle sätta upp tältet. Då öppnade sig himlens portar och det slutade inte regna förrän till lunch när klass 3 var klara och kunde åka hem.

Att tävla i regn är inget  konstigt, men jar har aldrig behövt springa när det regnar så mycket att vattnet forsar nerför ansiktet. Det rann utanpå glasögonen och innanför glasögonen och jag såg verkligen ingenting. Ett tag funderade jag på att ta av dem, men trots allt såg jag en aning bättre med glasögonen på.

Det var i särklass de sämsta lopp jag någonsin sprungit, inte ens som ny i klass 3 såg det så illa ut, och jag kan bara skylla på att jag inte såg vad jag gjorde. Disk i 3 lopp av 4 och 1 lopp med nästa 20 fel tror jag. Inte så imponerande. Husse lyckades nolla Zac i hoppklassen och blev 5:a.

Ja, hundantalet i Dårpippiland krymper sakta men säkert. Både planerade och oplanerade bortfall har det blivit.

Jag är inte jätteglad för att omplacera hundar och framförallt inte till människor man inte känner väl, så när svärmor ansåg att svärfar behövde en promenadkompis så var det självklart att Luna var rätt hund för jobbet. Luna har aldrig riktigt varit en flockhund även om om hon alltid älskat sin flock, och vi har funderat på omplacering i omgångar när situationen varit som jobbigast.

Nu löste sig allt till det bästa och Luna stannade helt enkelt kvar i Arlöv när vi kom hem från Turkiet. Vi träffade henne igår och hon mår som en prinsessa!

Hemma igen efter en fantastisk resa till Turkiet. Club Magic Life hette hotellet och jag kan intyga att det verkligen var Magic Life. Jag kunde inte för min vildaste fantasi föreställa mig att man kunde bli så vansinnigt bortskämd på en vanlig chartersemester. Förvisso all inclusive, men ändå…

Jag ska göra ett försök att beskriva denna fantastiska upplevelse, även om det nog inte blir det lättaste. Jag trodde inte att jag skulle få uppleva så mycket att det var lönt att ta med penna och papper och skriva dag för dag. Inte ens kameran tog vi med efter att ha blivit varnade för stölder. När vi insåg vårt misstag bestämde vi oss för att köpa en kamera. Problemet var att man säljer allt utom kameror och elektronik i Turkiet.

Tisdag 6 juli

Resan började tekniskt sett idag. Sent på eftermiddagen kom supersnällasöta Super-Emma för att inta sin plats som hus- och hundvakt samt få noggranna instruktioner om hur hemmet skulle skötas. Till vårt försvar måste jag skriva att vi bjöd henne på kvällsmat också.

Senare lastade vi in Rupa och Luna i bilen och styrde kosan mot Arlöv och svärföräldrarna. De skulle passa tanterna, som numera ju bara är två till antalet, samt underhålla oss tills det var dags att åka.

Onsdag 7 juli

Taxin kom, efter en del förvecklingar, och hämtade oss 02.45 och skjutsade oss till stationen. Tåget in till Kastrup och sedan fick vi vänta och vänta. Ni som känner mig vet att jag inte är speciellt bra på att vänta. Och hur mycket finns det egentligen att göra på en flygplats kl. 05.00?

Till slut kom vi alla fall ombord på planet och resan började på riktigt. Flygresan tog lite drygt 3 timmar och när vi landade i Antalya var det mördande hett. +28, fast en helt annan tryckande värme än hemma. I passkontrollen fastnade vi och den buttra tulltjänstemannen muttrade på turkiska och pratade en massa i telefon och vi hann bli jättenervösa innan vi till slut blev ivägsläppta. Efter att ha väntat i evigheter på våra väskor så kunde vi ge oss ut och leta reda på vår buss. Givetvis stod den allra längst ner på en gigantisk parkeringsplats. Tack och lov hade den superbra airconditioning, annars hade vi garanterat dött. Enligt reseledaren hade vi ca en timmes resa till hotellet.

Det var vansinnigt intressant att studera samhällena och naturen vi for förbi. Turkiet är verkligen en salig blandning av gammalt och nytt, fint och skabbigt, övergivna byggnader, överdådiga butiker, flotta hotell, mindre flotta hotell, ökensand och vackra växter som vi i Sverige odlar i små krukor. Här växte de vilt i stora buskage.

Till slut nådde vi Side och bussen började släppa av passagerare vid olika hotell. Till slut var det bara vi kvar. Och vi åkte och åkte. Äntligen svängde bussen in på en vansinnigt flott anläggning och vi hann knappt få ut våra väskor innan de slets ifrån oss och lastades på vagn medan vi fick svalkande drinkar tryckta i händerna.  Till min förvåning verkade det officiella turistspråket vara tyska, något som jag absolut inte behärskar, och vår bellboy pladdrade glatt på en blandning av turkiska och tyska hela vägen till vårt rum. Förutom den lite högre huvudbyggnaden som inrymde receptionen och sällskapsrummet så bestod resten av området av stora villor i två plan. Vi bodde en bit bort, inte så långt ifrån poolen och restaurangen, med utsikt över tennisbanan och det välutrustade gymmet från terrassen. Rummet i sig var intressant, kanske inte riktigt vad jag väntat mig, inte ett typiskt hotellrum precis. Standarden var hög, men det var som sagt väldigt annorlunda. Enda nackdelen var att sängen var hysteriskt hård, det ställde till en del bekymmer under veckan.

Eftersom vi inte hade ätit sedan vi lämnade Kastrup så begav vi oss till restaurangen för lunch. Vi hade förstått att det skulle vara buffé och att det skulle vara mycket, men både husse och jag glodde storögt på all mat. I restaurangens uteservering fanns all varm mat och allt lagades på plats av kockar som stod uppställda i köken bakom varje värmeskåp. Inne i restaurangen fanns en gigantisk salladsbuffé, bröddisk, en disk med kallskuret, en ostdisk, en fruktdisk och en efterrättsbuffé. Jag är lite allergisk mot turister som fotar och filmar varje liten detalj av semestern, men hade jag haft kamera så hade jag hängt på och fotat maten jag med, för det var helt otroligt och jag kommer nog aldrig att få se något liknande igen.

Vi åt såklart så vill höll på att storkna och sedan bytte vi om till badkläder och slängde oss i poolen. Hela eftermiddagen låg vi i varsin solstol under en palm och sov gott. Givetvis brände jag mig lite i solen och badvakten fick rycka ut och rädda husse när det gick lite för vilt till i vattenruschkanan.

Det var ett vackert poolområde måste jag säga, det såg ut att vara insprängt i berget, med vita byggnader som tronade ovanpå. Vackra växter över allt, bla. Canna och bouganvilla, citrus-, oliv- och fikonträd. Mitt i allt dök Ali Baba upp för att hälsa oss välkomna och boka in oss på en hamam under veckan. Hamam är en traditionell spabehandling som hjälper till att förbereda och skydda huden för den starka solen. För min del var det redan kört eftersom jag lyckats bränna mig, men husse provade och tyckte det var jätteskönt.

På kvällen tog vi en svalkande dusch, klädde oss propert och gick till restaurangen för middag. När vi kom dit fick vi en smärre chock. Skyltarna utanför förkunnade att det vara Galakväll. Röda mattan var utrullade, det serverades drinkar i palmallén och personalen stod uppradad för att hälsa välkomna. Dukningen var helt annorlunda mor lunchen och på uteserveringen satt en trio som spelade klassisk musik. Helt galet!

Efter maten tog vi en promenad runt området för att lokalisera oss, men vi återvände till rummet ganska tidigt och somnade gott.

Torsdag 8 juli

Efter en god natts sömn i de fruktansvärt hårda sängarna vandrade vi ner till restaurangen för att se vad den hade att bjuda på i frukostväg. Om jag säger såhär – man behövde inte gå hungrig därifrån!

9.45 hade vi en träff inbokad med personal från Fritidsresor. Förutom att vi fick information om var den officiella infoträffen skulle hållas, samt beskrivning på hur vi tog oss in till Side, så blev vi inbokade på ett besök hos en juvelerarfirma som Fritidsresor har samarbete med.

När vi fått all information vi behövde lämnade vi hotellet för att ta en dolmus in till Side. En dolmus är en mindre buss som fungerar som lokaltraffik. Det kostade ca. 10 kronor per person att åka från hotellet in till Side. Vi tyckte att det var väldigt praktiskt att dolmus verkade ha en hållplats precis utanför vårt hotell, men vi insåg snart att det inte fanns hållplatser alls. Ville man åka med så var det bara till att vifta. Och viftade man inte så tutade chauffören och frågade om man skulle med.  En annan kul sak som vi upptäckte på vägen tillbaka är att dolmus stannar precis när man plingar och vill av. Om det sedan råkar vara mitt i en rondell eller 50 m från hotellentren spelar ingen roll.

När vi åkte förbi alla hotell och vägskyltar så förstod vi att Sorgun, som området hette, var ett eget litet samhälle uppbyggt endast för hotell och turister. Vi åkte med till busstorget beläget i gamla Side. Side är ca 3000 år gammalt och många av ruinerna är bevarade. 

Förutom stadsporten, en amfiteater och diverse tempel så fanns det även en gammal handelsgata bevarad där man kunde se hur butikerna hade sett ut på den tiden. Gamla Side var en väldigt civiliserad stad för 3000 år sedan, förutom ett akveduktsystem under staden så fanns det även en allmän toalett med ca. 20 platser. Turkarna är väldigt stola över sin kultur. Vi fick senare veta att ett norsk par tagit en sten från Apollos tempel i Side, blivit stoppade i tullen och satta i finkan i fyra dagar så att de missade sitt flyg. Till råga på allt dömdes de att betala 240.000 norska kronor i böter.

Efter att ha passerat stadsporten ledde gatorna ner mot hamnen, och de kantades av butiker. Vi hade hört en del om hur handel i Turkiet fungerar, men att de i princip högg tag i en och släpade in en i butiken hade vi nog inte fattat. Det var i alla fall väldigt obehagligt och istället för att titta på deras varor så promenerade man mitt på gatan med blicken i backen. Det var vansinnigt varm och svetten fullkomligt forsade. Men vi knogade på. Nere i hamnen vände vi och gick tillbaka upp genom stan för att hitta hotellet där det skulle hållas en informationsträff. Vi fick tips på utflykter och sevärdheter, samt tips på vad man skulle tänka på när man rörde sig i det turkiska samhället. Bland annat så ska man inte ta stenar från Apollos tempel… Efteråt tog vi en dolmus tillbaka till hotellet och käkade lunch innan vi bredde ut oss vid poolen till långt in på kvällen. Obegränsat med dricka ingick i priset och det är något visst med att ligga utfläkt i en solstol under en palm och dricka svalkande gin & tonic. Efter middagen, som även denna kväll var otroligt välsmakande, så gick vi bort till aktivitetspoolen och drack lite fler drinkar. Både husse och jag är i normala fall nattugglor, men alla intryck och värmen tog definitivt ut sin rätt och vi hoppade i säng en bit innan midnatt.

Fredag 9 juli

Klockan ringde i lagom tid för att vi skulle hinna äta och snofsa till oss innan bilen från Cadaro hämtade upp oss. 

Butiken såg ut att höra hemma på Rodeo Drive snarare än i den turkiska öknen, och vi togs emot i dörren av en svensktalande turk. Han hade aldrig varit i Sverige men pratade ändå flytande svenska. Butiken var precis lika flott och lyxig inuti och smyckena var makalösa. Släng dig i väggen, Guldfynd! Turkiet är känt för sina smycken och ädelstenar, och på Cadaro sysslade man inte bara med egen design utan man kopierade även kända juvelerares arbeten. Bland annat fick vi sett en kopia av ett safirhalsband som prinsessan Diana burit vid många tillfällen. Det kom kunder från hela Europa för att få sina egna designer tillverkade och för att få smycken omgjorda eller putsade. Jag lämnade in mina egna ringar för putsning och det var knappt jag kände igen dem när jag fick tillbaka dem. Jag skämdes för att jag låtit dem bli så smutsiga. Så fort vi visade intresse för något smycke så plockades det fram och samlades på en bricka för vidare provning. Bland annat provade jag en ring värd 1,5 miljon…

Trots att guld och ädelstenar kostar en bråkdel i Turkiet jämfört med Sverige, så visade det sig att alla smycken jag valt ut kostade betydligt mer än vad vi hade råd med.  Till slut fastnade vi för ett enkelt halsband med en ganska stor sten i, och vi betalade ca. 1/3 av vad det skulle kosta här hemma. Trots det så får det bäras med andakt! Besöket tog nästan två timmar och sedan blev vi körda tillbaka till hotellet.

Dags för lunch och mer solande och badande hela eftermiddagen. På kvällen, efter middagen satte vi oss vid aktivitetspoolen och scenen för att ta något att dricka. Det blev mörkt förvånansvärt tidigt varje kväll och det var mysigt att sitta vid poolen med endast oljelampor och undervattensbelysningen. Entertainmentgruppen gick runt bland gästerna och bjöd in dem till en dansshow uppe i amfiteatern. Mitt inne på området, alldeles vid ”vår” pool fanns alltså en amfiteater som vi hade missat. De krökta gångarna som förband de båda poolpmrådena var undersidan av läktarna till teatern. Häftigt! Showen var riktigt bra med inslag av komedi och akrobatik. Bland annat så jobbade en av de manliga dansarna/aktobaterna för Cirque de Soleil på vinterhalvåret.

Lördag 10 juli

Efter en härlig lat morgon tog vi dolmus in till Side för att gå på marknad. Eftersom man ska ta seden dit man kommer så valde vi att hoppa av där det passade oss, vilket råkade vara mitt i en rondell. Sedan var det bara en kort promenad till marknadsområdet. Med tanke på erfarenheten i Gamla Side med de galna försäljarna så förberedde jag mig på skräckfylld shopping. Men det visade sig att man tog det mycket lugnare på marknaden. Vi fick även öva oss i prutandets konst, någonstans kring 40-50% ska man pruta ner priset fick vi veta. Utgångspriset låg i regel kring eller strax under vad varan skulle kostat här hemma. Vi köpte parfym, skjortor och bälte till husse och en handväska till mig. Prada minsann, men även om den inte är äkta så är den snygg och i äkta läder. Dock lärde vi oss en tråkig läxa. Hos parfymförsäljaren luktade jag på en parfym som jag köpte två flaskor av. Jag såg försäljaren stoppa ner dem i påsen, men när jag senare på kvällen packade upp dem upptäckte vi att flaskorna saknade korkar och att det inte var rätt parfymer. Surt! Efter shoppingen hoppade vi på en dolmus i samma rondell som vi klev av. Tillbaka på hotellet lunchade vi och hamnade sedan vid poolen. Ni börjar se ett visst mönster här va?

Söndag 11 juli

Uppe med tuppen, kontigt när det är semester. Men med all den goda maten som väntar i restaurangen så kan man inte ligga och dra sig. Dessutom hade vi tänkt åka in till Manavgat och den stora marknaden.  Det gjorde vi också, men det fanns en liten hake. Vi åkte dit på fel dag! Vi är båda två bombsäkra på att reseledaren sa söndag, men…

Så vi fick snällt åka hem igen. I sanningens namn så gjorde det inget, för det var grymt varmt. Enligt Fritidsresor så hade gästerna som åkt hem veckan innan haft +50 grader, nu var temperaturen ”bara” närmare +35. Vi tillbringade dagen med att sola och bada, samt utforska anläggningens utmärkta service. Trots en ordentlig lunch så började det så småningom suga i tarmen. Så vi vandrade iväg för att leta reda på snackbaren. Jag trodde att det skulle serveras hamburgare och pommes typ, men jag hade tack och lov fel. I stället serverades vi varsin delikat varm smörgås i form av ett gigantiskt korvbröd. Man fick själv välja vad man ville ha i och sedan klämdes den fast i en enorm smörgåsgrill. Mumsigt!

När vi på kvällen gick ner till middagen stannade vi återigen i häpnad och bara stirrade. Visserligen hade vi läst på skylten att det skulle vara turkisk afton men att det skulle vara ett jättejippo hade vi inte fattat. I palmgången serverades det raki för den som kände sig hugad och ett urval av försäljare hade bjudits in för att skapa en miniatyrmarknad. Längst ner i gången efter sista tältet såg jag till min upphetsning en uppstoppad kamel som låg på en filt. Det dröjde några sekunder innan det gick upp för mig att kamelen i allra högsta grad levde och att den hade med sig ett par kompisar. Den ena kamelen hade dessutom med sig den allra sötaste kamelbebis man kan tänka sig. Det var fritt fram att rida på kamelerna och de vandrade i skytteltrafik från restaurangen ner till stranden.

I buffen vankades det många turkiska specialiteter, bland annat lamm i olika former. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i lamm, men nu förstår jag varför: svenskar kan inte laga lamm! Jag har ätit massor med lamm hela veckan och älskat det.

Efter middagen samlades i princip hela hotellet framför scenen och storbildsskärmen. VM-finalen spelades och det var nog den tråkigaste match jag någonsin sett. Tyvärr satt jag alldeles för långt in för att kunna smita iväg och titta på de turkiska folkdansarna som uppträdde på amfiteatern. Till och med husse tyckte att fotbollen var kass, och efter första halvleken gick vi tillbaka till rummet och tittade klart på TV:n.

Måndag 12 juli

Huga mig, vad varmt det var idag! Redan tidigt på förmiddagen när vi tog dolmus in till Manavgat var det varmt så svetten rann. Handelsgatan, där en stor del av marknaden ägde rum, var täckt med färgat glas för att stänga värmen ute, och det gjorde en viss skillnad och man slapp den stekande solen. Men det var varmt i alla fall. En trevlig överraskning var att försäljarna inte var helt galna utan man fick chans att titta på varorna innan de gick igång med sina specialerbjudanden, ”Jast får jo bjotifol lajdi!”

Hade jag bara varit några storlekar mindre så hade jag handlat precis hur mycket kläder som helst, märke eller inte, snygga var de. Vi tyckte nog ändå att vi hade fått tag i det mesta vi letade efter och köpte bara en del presenter till alla som ställt upp här hemma, så vi gick ut via en sidogata. Då blev vi tvungna att gå ute i solen fram till ”huvudingången” där dolmus stannade. Ingen skugga någonstans och solen brände obarmhärtigt. Hittills har vi alltid haft tur och det har dykt upp en dolmus så fort vi behövde en, men inte nu.

Vi kom tillbaka till hotellet så småningom och i princip kastade oss i poolen. Och sedan sov vi gott i varsin solstol.

Kvällens tema var Tex Mex och som avslutning bjöds det på salsashow i amfiteatern. Innan dess hann vi dricka drinkar och ta en promenad utanför området. Vi läste en del av de skyltar som fanns uppsatta och som handlade om hotellets miljöengagemang. Förutom att de källsorterar så jobbar de mycket med att spara energi, vatten och papper. Deras miljöarbete har gett dem många utmärkelser och de har flera miljöaktiviteter om året. Till frukosten samma dag fick vi faktiskt en inbjudan att vara med på en, men tyvärr missade vi den. Tydligen hade man planterat flera citrusträd vid poolområdet som kompensation för alla träd som avverkas i världen.

Hotellet hade en väldigt djurvänlig inställning. Man matade aktivt traktens fåglar utanför restaurangen, ett smart drag för att slippa ha dem inomhus. På baksidan fanns även ett katthem och katterna såg man lite här och där, smygande i buskarna eller på de varma stenarna utanför restaurangen. Mysigt!

Salsashowen var väldigt trevlig och efteråt presenterades hela nöjestruppen, instruktörer och båtkaptener, och man fick även veta en del om veckans program. Kul! Tyvärr missade vi en massa aktiviteter eftersom det i resebolagets info framgick att aktiviteterna kostade pengar. Detta var fel, allting var gratis. Det var en del saker vi hade velat prova på, men det får vi göra nästa gång vi kommer dit.

Tisdagen 13 juli

Sista dagen på Magic Life, inte utan att det kändes lite vemodigt eftersom vi trivts så bra. Vi hade inget inplanerat utan hängde bara vid poolen. På förmiddagen var det skönt eftersom det inte var mer än +30, men allt eftersom så steg temperaturen och vi höll oss i poolen. Tyvärr var jag inte tillräckligt mycket under vatten och brände mig rejält på axlar och nacke trots solfaktor 50. Aj! Innan middagen tömde vi resväskorna och försökte hitta rena kläder. Inte lätt! Vi tyckte att vi haft med oss alldeles för mycket kläder, men i värmen hade de gått åt. Efter middagen var det strandfest ordnat av den inhemska öltillverkaren Efes. Ett väldigt gott öl faktiskt. Hotellet var otroligt proffsigt när det gällde att trolla fram olika evenemang. Timmar tidigare hade stranden varit full av folk, nu fanns här scen, tält, rökmaskiner, såpbubblor, barer och en mekanisk tjur. Och precis som till den turkiska aftonen så verkade allting bara ha ploppat upp ur marken. Vi stannade inte allt för länge eftersom vi var tvungna att gå upp i tid för att hinna med frukost innan bussen kom.  

14 juli

Dags att resa hem. Himla meckande innan vi kom på bussen. Ingen av chaufförerna talade engelska eller tyska och att räkna ut vilken buss man skulle med var inte lätt. Det tog en evig tid innan vi hade hämtat upp alla och kunde fortsätta till flygplatsen. Säkerheten var stenhård och jag tappade räkningen på hur många gånger jag visade passet och passerade metalldetektorer. Eftersom vi skulle lyfta strax efter lunch så var vi tvungna att hinna äta. För en gångs skull satt det fint med hambugare och pommes på Burger King. Inte ens husse protesterade. Han var mest glad för att han i en butik köpt en flaska raki som han ömt bar omkring på. Flygresan hem gick snabbt tyckte jag, även om jag satt bredvid en mycket märklig människa som höll på att driva mig till vansinne. All världens flyg verkade ha landat på Kastrup samtidigt som oss och det rådde full kaos innan vi fick våra väskor. Kön till tågens biljettautomater var milslång, och jag fick vakta våra väskor medan husse köpte biljetter. Till slut var det någon som körde på vår ena väska så hårt att den föll över rakiflaskan så att den gick i bitar.  Tur att flaskan låg i en förseglad påse. Raki luktar ungefär som hostmedicin och den var inte så kul att bära omkring på. Men till slut var vi framme i Malmö och blev upphämtade av svärfar. Till slut var det dags att säga hej då och tack, och styra kosan mot Klippan igen. Men vad händer då? Jo, bilf*n startar inte 0ch vi fick kämpa i evigheter med startkablar och grejjer innan den till slut gav med sig.

Men hur som helst, vi kan se tillbaka på en fantastisk resa och vi kommer definitivt att åka dit igen.

Så har vi varit iväg och tävlat igen. Det blir bara en kort rapport eftersom vi packar för fullt och försöker göra det lite hemtrevligt för den kombinerade hus- och hundvakten.

I torsdags var vi i Varberg på deras kvällstävling. Det är alltid trevligt att åka dit, även av jag av någon anledning aldrig lyckas något vidare där.

Agilityklassen var hemsk, ritad av husse. Jag diskade båda hundarna på exakt samma ställe...

Hoppklassen däremot var ganska enkel och Spice kom 6:a och fick äntligen en SM-pinne i hoppklass. Nova tuffade på men hamnade betydligt längre ner i listan.

I helgen var vi i Karlskrona och tävlade Sommarpokalen. Husse dömde och jag fick spring med tre hundar i varje klass. Och varmt som sören var det!

I agilityklassen på lördagen tog jag runt Zac med 5 fel, diskade Spice och nollade med Nova. Det räckte till en 7:e-plats och SM-pinne.

I hoppklassen fick Zac 5 fel, Nova 5 fel och Spice nolla. 4:e-plats och SM-pinne.

På kvällen var vi på en trevlig italiensk resturang tillsammans med goda vänner. Efter maten gick vi in till grannen och åt glass. Hembakt våffla och massor med udda smaker att välja mellan. Tre kulor var som åtta kulor här hemma. Jag fegade ur och tog bara två - det säkra kortet choklad och så provade jag fläder/lime. Något surt men väldigt uppfriskande.

I söndagens agilityklass började jag med att diska Zac som inte lyssnade på mig. Sedan gick jag in och nollade med både Nova och Spice. Det räckte till en 4:e och en 9:e-plats. SM-pinne till båda jyckarna!

Hoppklassen var hemsk! Jag började med att diska Nova. Helt och hållet mitt fel. Sedan gick jag in och gjorde mitt livs lopp med Spice. Tyvärr räckte det inte till vinst utan vi blev "bara" 2:a. Känns lite surt att inte få vinna med ett så bra lopp, men vi fick i alla fall CERT! Så nu är det bara ett cert kvar. Och en SM-pinne. Sedan kan vi invänta löp och valpar i lugn och ro.

Glad midsommar önskar vi alla läsare, vänner och bekanta. Ikväll blir det midsommarfest i Dårpippilands högkvarter. Tyvärr kommer det inte så många i förhållande till hur många vi bjöd, men vi som är här ska ha desto roligare. Och så blir det mer jordgubbar till mig!

SM 2010. Redan på förhand anade vi att det skulle bli något speciellt. Det mesta som finns att säga har sagts om förra årets SM-flopp i Karlskrona. Och då talar jag inte om den egna prestationen utan om arrangemanget. Så när vi fick veta att SM skulle gå på underbara Skutberget med Anita Axelson vid ratten, då visste vi att SM 2010 skulle bli något alldeles, alldeles extra.

Och tänka sig - vi fick rätt! För vilken fantastisk SM-helg vi har varit med om!

Lite problem hade vi på vägen upp - bilen ville inte samarbeta och behöver åter igen in på verkstad. *suckar* Lite dålig i flåset och vägen till Karlstad var så lång så lång. Fast vi var inte de enda som var försenade. När vi kom fram ringde receptionen runt till alla för att höra vart de blivit av =)

Banorna har varit över förväntan, även om vi fått springa lite väl mycket för Gunilla Kristiansson. Jag fick endast springa ett lopp för Yngve Sommer, vilket är lite trist eftersom hans banor över lag varit strået vassare. Agilitybanan jag sprang på söndagen var Yngves, men den var inget vidare kul. Hans hoppbanor var betydligt roligare.

Oavsett vad jag tycker så har banorna varit lagom svåra och många gick vidare till söndagens final som blev hysteriskt spännande från början till slut. Stämningen var på kokpunkten och hela Skutberget sjöd.

Resultatet?

Tja, vad ska jag säga. Att jag nollade med Nova på lördagens individuella lopp kändes såklart skönt, men att ligga så långt ner som på 26:e plats var väl kanske inget jag hade räknat med.

Inför söndagens final hade jag ändå lite medaljvittring eftersom det ena ekipaget efter det andra sprang bort sig. Banan var förvisso ingen Nova & Linda-bana, men ändå. Nova gjorde återigen en sån där sak som bara Nova gör, tar helt fel hinder fast att jag gör helt rätt. Jag var nästan inne i tunnlen jag med, men på något vis lyckades hon missa den och ta hopphindret bredvid baklänges.

Och lagloppen måste jag säga var lite av en besvikelse. Jag trodde verkligen att vi skulle lyckas bättre än så. Trots allt är det bara klass 2 och vi har jättebra resultat från säsongen.

Spice körde Hawaiiagility och Nova "skulle bara" sätta en tass på A-hindret innan hon tog rätt hinder.

Men på något sätt tog vi oss ändå runt så att vi fick vara med på söndagen och det var mer än vad 10 andra lag lyckades med.

Och på söndagen var jag övartygad om att vi skulle klättra några placeringar eftersom hoppklass är mer vår grej. men det ville sig inte och vi fick nöja oss med att bli 6:a. Fast att vara sjätte bästa laget i Sverige är kanske inte så dumt?

Idag har vi varit i Höganäs och ställt ut på deras inoff. Vädret var verkligen inte det bästa och jag funderade länge på om vi skulle åka. Men det gjorde vi och tur var väl det!

Miza fick en utmärkt kritik och domaren kunde knappt se sig mätt på den lilla bakelsen. men givetvis kunde hon inte sätta Miza först när hon är så pytteliten. Så det blev en 3:e plats istället.

"Liten tik, eleganta linjer. Feminint uttrycksfullt huvud, bra överlinje. Bra vinklar. Rör sig utmärkt från alla håll. Korrekt päls. Härlig mentalitet. Väl uppvisad."

Nova tävlade i öppenklassen som hon vann och efter mycket spänning och nervpirr så vann hon även slutligen över hanen och blev alltså BIR.

"Flott tik av rätt modell, vackert uttrycksfullt huvud. Korrekt bett. Härlig topline. Korrekta vinklar. Korrekt storlek. Bra längd på svans. Utm rörelser från alla håll. Trevligt temperament. Välvisad!"

Luna var enda veteranen, så hon vann och gick direkt vidare till BIS.

"Mycket väl bibehållen veteran. Vackert uttryck. Något kort svans. Bra mentalitet. Välvisad!"

Efter lång väntan var det dags för finalerna och först ut var Nova. Jag hade lite tur eftersom det var "vår" domare som dömde grupp 1. Tyvärr höll det inte hela vägen utan vi fick nöja oss med en 2:a plats.
Bättre gick det för Luna som tog hem BIS-veteran.

Det var en lång dag, men det var helt klart värt väntan.

Hela förra helgen var vi i Råådalen och tävlade. På lördagen var det bara klass 1 och 2, men eftersom husse dömde så fick jag springa med lånehunden Zac. Genom att hålla hårt i honom lyckades jag tråckla honom igenom banan med äran i behåll. Totalt slutade vi på 2:a plats och fick den sista pinnen.

Hela dagen coachade jag kursare och njöt i solgasset, och det var minsann inte lite varmt. På kvällen hade jag skavsår på ställen vi inte ens ska prata om. Men det var en trevlig dag!

 På söndagen fick husse starta med Zac i klass 3. I hoppklassen kom han runt men i agilityklassen blev det alldeles för många fel. Våra egna hundar började dagen bra genom att placera sig som 3:a (Spice), 5:a (Luna) och 8:a (Nova) De fick SM-pinnar alla tre och Spice vann dessutom ett presentkort hos Fotograf Daniel som var på plats under dagen.

Hoppklasserna var mycket märkliga och vi misslyckades totalt i dem, så det blev inga SM-pinnar. Men vi var i gott sällskap.